I år skulle vi hoppa över Skottland och resa till Island eller Färöarna. Valet föll till slut på Färöarna och vi bokade flyg, boende och bil i december. Färdplanen var klar tidigt den med. Det skulle bli besök på minst sex olika öar då vi hade boende bokat på dessa. Under två veckor skulle vi utforska vad denna oansenliga ögrupp i Atlanten hade att erbjuda. Det enda jag visste innan var att de spelar fotboll, har en fågelö som heter Mykines och en plats som heter Gasadalur. Dessutom har de frimärken med lunnefåglar på. Färöarna har en årsnederbörd på 1,3 meter (strax under 300 regndagar) och snittemperaturen på sommaren är 11 grader. Vintern är bara 8 grader kallare. Då Golfströmmen drar förbi blir det inte så stora variationer. I höjdled ligger det mellan Hudiksvall och Sundsvall och ungefär 50 mil sydost om Island. Dess areal är något mindre än Åland.

2017-06-10 Vágar
Det blev alpinstart som vanligt. Gunsans klocka ringde 03:30 och vi gjorde oss klara för flyg med mellanlandning i Köpenhamn. Det tog några timmar innan vi var framme men ett svalt Färöarna välkomnade oss.

När vi hämtat bilen på flygplatsen och checkat in på hotellet bredvid åkte vi direkt till Gausadalur. Lika bra att passa på när det var uppehåll.

Vi fotade och kollade runt i byn ett tag. Ett café finns men det var stängt för dagen.

På bergväggens vänstra sidan syns tunneln som blev klar 2006. Tidigare fick man vandra över berget.

Vi åkte tillbaka för att spana in byarna på östra sidan Vágar, Miðvágur och Sandavágur. I den senaste spanade vi in kyrkan.

I denna kyrka finns en runsten (till höger) som berättar att Torkil Onandarson grundade byn på vikingatiden.

Efter detta blev det bilen tillbaka till hotellet för mat. Vi somnade tidigt den kvällen.

2017-06-11 Vágar
Efter frukost var det regn så vi bestämde oss för att åka till Bøur som vi skippat under gårdagen. En annan liten by på vägen till Gasadalur.

Innan det slutade regna hann vi också kolla varifrån morgondagens färja skulle gå i Sørvágur. Lagom till vi var klara slutade det regna och solen tittade fram ibland. Vi begav oss mot Leitisvatn som är Färöarnas största sjö där vi skulle vandra mot havet.
Nu fick jag se varför strandskatan är Färöarnas nationalfågel. De fanns överallt (något som även bekräftades under resten av resan).

Det tog inte lång tid innan vi fick se ett av öarnas två vilda däggdjur skogsharen (det andra är brunråtta). Haren fördes in från Norge på mitten av artonhundratalt.

Ett kärt återseende blev det här med. Det var gott om kustlabb. Det var nästan uteslutande mörk morf. Dessa ogillade att vi gick i närheten av deras bon och attackerade flitigt så vi skyndade oss förbi varje gång.

En annan trevlig fågel det fanns gott om var storspov. Dess trevliga läte hördes ofta.

Samtidigt som vi nådde vårt mål drog molnen in igen. Det ljus vi haft under tiden var borta.

Från Trælanípa ser man stora delar av sjön Leitisvatn

På klipporna vid Trælanípa häckade ett gäng stormfåglar.

Vägen tillbaka var fylld av fåglar. Strandskator varnade om att de hade bo i närheten (det gick inte att sätta ut foten på öarna utan att detta hände).

Strandskatorna var lugna. De lät en del men flög aldrig nära. Kustlabbarna fick man hålla koll på. Både Gunsan och jag kännde vinddraget i håret när de kom nära. Jag har sett isbjörnar fly för såna så det är inte konstigt att man har lite respekt.

Efter vår vandring käkade vi på ett hak i Miðvágur som heter Nets. Det var bara färingar där. Hamburgarna var goda men vi blev lite uttittade.

2017-06-12 Mykines
Dagen till ära hade vi packat ihop på hotellet och lagt grejorna i bilen. Klockan tio var vi på plats i hamnen vid Sørvágur och fick då höra att båtturen var inställd. Skepparen trodde inte det skulle gå någon båt senare på dagen heller. Vindarna låg på hårt söderifrån. Detta kändes som Groundhogsday (Måndag hela veckan). Vi var ju med om samma sak när vi skulle till St. Kilda utanför Yttre Hebriderna också. Fyra dagar på raken!!! Vi fick jaga alternativ.Då vi blev lite matta åkte vi till Gausadaulr för en fika först. Där fick vi höra att det fanns ett ledigt rum för en natt. Så långt bra och vi bad att få återkomma. Efter maten åkte vi till hamnen igen och ta mig sjutton så hade vinden vänt där ute. Nu var vi på väg 🙂

Färöarnas flagga, Merkið

Det var dålig sikt på Atlanten. Inte blev det bättre när vi närmade oss ön heller.

En lång brant trappa tog oss upp till byn. Vi checkade in på vårt B&B och bytte om. Jag var ivrig och ville upp på fågelberget på en gång för att reka. Det blev till att vända efter några hundra meter då vi knappt såg något framför oss. Det blev en vandring runt i byn istället.
Ett femtiotal hus finns i byn. Många av dem används som sommarbostäder idag och det är bara 10 fast boende på ön.

På väggarna till en ravin bakom vi kom upp hittade vi någon enstaka lunnefågel.

Om det nu skulle bli omöjligt att ta sig ut till dem så hade vi sett lunne på Färöarna i alla fall.

2017-06-13 Mykines
Får och ankor höll mig vaken på morgonen. Det var ett evigt bräkande och kacklande. Det blev en snabb frukost för att kunna ge sig ut. Dimman hade lättat något och jag ville inte förlora någon tid.

Ju högre upp vi kom desto mer dimma blev det. Högt upp var det bara några meters sikt.

Rätt var det var kom vi till ett får med lamm som inte ville flytta sig. De låg längs en smal ås med branter på båda sidor. Till slut kom vi förbi och nådde en slags trappa som ledde oss ner. Gunsan skickade ner mig först. Sedan kom Gunsan. Sist kom fåret. Det stångade huvudet mot vajern och kom efter 😀 Jag slog en stolpe jag hittade i räcket så det small. Då gick fåret upp igen. Fåret var svart och Gunsan hade svarta kläder?!

Ett tag senare nådde vi bron som tar en ut till Mykinesholmur. Vid denna bro häckar det många tretåiga måsar.

Nästan alla ruvade men vi såg en liten unge också.

Ute vid fyren på Mykinesholmur finns en kolloni Havssulor. Dessa var jag mest intresserad av. Nu skulle vi bara hitta fyren 😛 Efter en stund såg vi något som verkade vara en fyr. Det var i alla fall svaga konturer av en.

Nedanför fyren såg jag några av de havssulor som häckar här.

Det var för faligt att leta runt efter den stora kollonin i tjock dimma så jag gav upp detta. Det flög några stycken förbi oss på tillbakavägen. På lite lägre höjd började det klarna.

När vi passerade bron igen var det hyffsad sikt. Där vi såg enstaka lunnefåglar var det nu gott om dem.

Någon större fågel gillade inte Gunsans jacka 😀

Nu började sikten bli bra. Hoppas det håller i sig.

Vi käkade gott på caféet. Lax och färskpotatis med en god sås. Det blev efterrätt också.
Tyvärr kloggade det igen på nytt. Det var ingen idé att gå upp till fåglarna igen. Det blev en tur mot centrala ön istället. En körväg leder upp någon kilometer längs får- och hästhagar.
Silvertärnor skrek när vi kommit en bit upp. Jag trodde det var på oss men det var kustlabbar som jagade dessa och snodde deras byte.

På kvällen packade vi ihop för morgondagens helikopterfärd tillbaka till Vágar och bilen.

2017-06-14 Gjógv, Eysturoy
FÅR och ANKOR höll mig vaken sedan tidig morgon. Nu var jag lite trött på dem. Frukost och iväg till helikopterplattan.

Efter att ha kollat sms så visade det sig att helikoptern var inställd. Nu hoppades vi på båten så vi inte blev fast härute. Vid fint väder hade jag gärna stannat 🙂
Till slut kom båten. Nya exalterade besökare kommer och gamla lämnar.

Det gungade bra och påstigning gjordes på vågtopparna. På vägen tillbaka passerade vi Tindhólmur i bra sikt.

Nu gick det att se de fem topparna (Ytsti, Arni, Lítli, Breiði och Bogdi (borterst, örn, liten, bred och tokig)) som givit dess namn.

Vi käkade på hotellet vi bott på tidigare innan vi körde norrut mot Gjógv. På vägen dit passerade vi Við Áir. En av världens tre återstående valstationer. De andra finns i Grytviken, Sydgeorgien och Albany, Sydöstra Australien. Alla är nedlagda som tur är.

Efter att ha slumrat en timme i bilen åkte vi vidare. Ösregnet hade gått över till lätt duggregn. På efter middagen hade vi landat i Gjógv, bytt om och gett oss ut för att kolla stället.

Alla mindre byar verkar ha en å som rinner igenom dem.

Gjógv betyder klyfta och det är väl inte omöjligt att denna hamn givit namn åt byn.

Nere i klyftan hittade vi en liten fågel. Det är en underart till gärdsmyg och finns bara på dessa öar. Något större än den vi har hemma.

Kvällen tillbringades på hotellet. Vi vilade upp oss inför morgondagen då vi planerat att gå upp på Slættaratindur, högsta berget på öarna.

2017-06-15 Gjógv, Eysturoy
Dimma igen. Inte en chans att ta sig upp på Slættaratindur nu. Efter frukost tog vi bilen och åkte runt bland ett gäng småbyar i närheten.

När vi åkte tillbaka och kom upp på lite höjd igen var dimman där som innan.

Det var helt fantastiskt att komma tillbaka till Gjógv. Där var det finväder för tillfället. VI passade på och gjorde en vandring upp på berget i närheten.

Vi följde en fårstig upp efter kanten…

…och vidare mot en plattå.

Stormfåglar häckade längs klippkanterna här med.

Fåglarna termikflög graciöst vid sidan om oss.

En bit på väg

Nu har vi lämnat plattån. På klätterspråk skulle jag sagt att det var lite luftigt 🙂

Här ska man inte ramla och rulla iväg….
Det var brant uppför sista biten men vi kämpade på. Strax innan vi nådde toppen kom dimman igen.

Vi letade försiktigt efter en väg på andra sidan och det gick bra.

På kvällen åt vi något gott på hotellet och tog en sväng ut efter det. Jag hittade en intressant fågel(?).
Hemma kallas de tamduva (Columba livia domest.). På Färöarna och utmed Skottlands kust heter de klippduva (Columba livia) och är inte domesticerade som de hemma.

Det var dags att packa väskor igen för morgondagens transport österut.

2017-06-16 Klaksvik, Borðoy
På vägen mot Klaksvik tog vi en omväg förbi Runavik. Utför Runavik, i Nes, finns en gammal kanon från andra världskriget jag ville se. Det var britterna som intog Färöarna och försvarade det.

Efter detta blev det en vandring runt Toftavatn. Ett trevligt naturområde bredvid Runavik.
Jag provade att locka på ett får. Det började nästan springa mot mig men stannade.

Gunsan stod ju ivägen och hon hade plockat gräs åt det.

Vi checkade snabbt in på hotellet i Klaksvik och åkte vidare mot ön Kunoy. Där skulle vi bla. titta på en planterad skog.

Det var jättemycket fåglar i “skogen”. Detta måste vara helt fantastiskt för dem. Vi gick och njöt i skogen och kännde oss hemma. 🙂
Sedan gick färden vidare mot Borðoys norra spets och den övergivna byn Múli. Det var inte så mycket att se men nu har jag varit där i alla fall.

Vi hann också med ett besök på Viðoy och byn Viðareiði innan kvällen var slut.

2017-06-17 Klaksvik, Borðoy
Det här blev en konstig morgon. Gunsans klocka ringer. Hon går upp, duschar och är pigg. Målar sig och märker att hon gått upp 03:30. 05:30 störs jag av trutar, kråkor o bilar. Det är omöjligt att somna om.
Färjan till Kalsoy går 10:00. Det får inte plats så många bilar så vi ville vara där i tid.

Vi skulle ut till Trøllanes och vandra upp till fyren norr om byn. En jättefin by jag skulle vilja ha mer tid i.

Gunsan tar täten

Väl uppe vid fyren var det en liten bit kvar till platsen jag ville fota från. En small ryggås ledde dit. Det blåste rejält och Gunsan ville inte följa med. Jag har förståelse för detta.

Jag särade benen på stativet så det inte skulle blåsa omkull och laddade fjärrutlösaren för att få mina bilder.

Efter en smörgås i lä vid fyren vandrade vi tillbaka samma fina väg.

Nästa stopp var byn Mikladalur.

Där står en staty som heter Kópakonan (sälkvinnan).

Jag snor Gunsans text som hon skrev:

“Det var tron att sälarna under mörkrets skydd gled ur sitt skinn och dansade som människor som gjorde att han smög ut en natt för att se om det var sant. Det var det och han träffade den vackraste kvinna han skådat. När gryningen kom gömde han sälskinnet för att få behålla henne som människa. Många år levde dom tillsammans men hon längtade alltid ut till havet och en dag hittade hon skinnet och rymde tillbaka där hennes älskade väntade på henne.”
Det är en vacker saga som statyn Kopakonan i byn Mikladalur på Färöarna får gestalta.

På kvällen tittade vi närmare på Christiankjirka i Klaksvik och käkade lite mat.
Väskorna packas som vanligt varannan kväll….

2017-06-18 Vágur, Suðuroy
Bilar och krogfolk(?) höll mig vaken från klockan 5 på morgonen. Nu saknade jag verkligen ankorna och fåren från Mykines eller strandpiparna och storspovarna från Gjógv. Vår båt till Suðuroy gick från Torshamn 11:00. Vi hann inte mer än äta frukost och åka dit.

Vid ankomst åkte vi direkt till södra spetsen och byn Sumba.

Det blåste bra uppför bergsvägen. Väl på plats uppe på toppen parkerade jag bilen och kände hur bilen gungade. Det blev till att flytta bilen i vindriktningen för säkerhets skull 🙂
Det är svårt att hålla koll på frisyren i kraftig vind 🙂

Längst ut ligger den övergivna byn Akraberg med en fyr som blinkar för fartygen som kommer från söder i Atlanten.

Som överallt annars finns här får som betar av det frodiga gräset.

I Byn Hov stannade vi till och kollade på Hovgrimmurs grav. Hovgrimmur var vikingahövdingen i byn Hov när det begav sig.

Även här fanns en naturskön väg. Vi hade åkt på alla andra så varför missa denna? Det tog oss även till Beinisvørð som planerat. Då det var nära på storm ute avbröt vi försöket att gå ut till de höga havsklipporna.
Vi skulle nu till norra delen av ön men först incheckning på hotellet. Det visade sig att de klantat till det så vi var utan rum där. Det blev ett annat hotell i söder istället som inte var bra och vi hann inte med en vandring uppe på norra delen, typiskt. Vi käkade och planerade inför morgondagen istället.

2017-06-19 Vágur, Suðuroy
Idag blåste det något mindre så vi började med en tur till Beinisvørð igen. Väl uppe på klippkanten hade molnen dragit in och vinden var inte så lugn som vi först trodde. Vi fick nöja oss med vad vi såg under molnen.

Sedan åkte vi till en liten by på västkusten, Fámjin.

I kyrkan där finns orginalet till den Färöiska flaggan, Merkið, skapad av en ung student på 1919. Flaggan blev officiell 1948. Nu visade det sig att kyrkan var låst så vi kom inte in i den.

Gunsan kopplade på charmen och pratade med några herrar en bit bort som senare åkte och hämtade nyckeln.

Vi tog den vackra vägen tillbaka efter en vandring i och utanför byn. På väg till alla dessa småbyar är det fina landskap.

Vädret var klart och vi passade på med en vandring till en sjö på en geologisk viktig plats med flera geologiska fenomen.

Blommor var det ganska klent med. Dels för att fåren betar av men även vädret måste påverka. Det var typiskt arktiskt klimat. Några fann vi i alla fall.

Utsikten gick ju inte att klaga på idag heller.

Som vanligt var det branta grässluttningar inblandat men de varvades med stenigare partier. Ibland även branta sådana.

Till slut kom vi fram till sjön.

Det blåste nå grymt i “grytan” så vi satte oss i lä bakom ett stort flyttblock och åt matsäck. Ett får med sitt lamm verkade lite nyfiken. Det tog lång väldigt tid men till slut lyckades vi mata henne med lite hårdbröd.

På tillbakavägen funderade jag på om det inte skulle vara vackrare att se sjön ovanifrån. Vi tog först en tur upp till toppen.

Vinden tog i uppe på toppen och det var lite nervpirrande att stå vid kanten för att ta kort.

Vissa bor med bra utsikt.

Kvällen avslutade vi på en relativt nyöppnad grill med bra käk och en rejäl glass (för mig i alla fall). Avslutning av ön blev packning och SVT Play.

2017-06-20 Torshavn, Streymoy
Färjan till huvudöarna gick redan klockan sju så det blev frukost på båten. Vi åkte sedan direkt till en liten by i norr på Streymoy, Saksun. Saksun hade 2015 10 invånare. Ingen större by men egen kyrka har de.

På sluttningarna ovanför byn växte det orkidéer. Någon slags nycklar. Förmodligen junfru Marie.

Alla hus är inte lika men det finns kvar av de gamla stenhusen med grästak här.

Vi drömde oss bort i de vackra vyerna ett tag innan vi siktade in oss på nästa dal och byn Tjørnuvík.
På vägen dit tog jag en ben- och arm-sträckara.

På vägen kunde vi se Risin og Kellingin (Jätten och Häxan). Två 70 meter höga basaltpelare som står på ön Eysturoy vid Eiðisskollur. Legenden säger att dessa två kommit vandrande från Island när de fick syn på Färöarna. De tyckte öarna var så vackra att de villa bogsera dem hem. De hann inte långt innan solen gick upp och förstenade dem.

Tjørnuvík ligger lika vackert som andra små byar.

I den vackra byn hittade vi ett café som hade våfflor med sylt och grädde. Det var första gången jag åt rabarbersylt och det var riktigt gott. Egen burk beställd av mamma 🙂

Det fanns också en butik som sålde handstickade mössor och tröjor. Jag köpte en ny mössa för en billig penning.

Vid en promenad på stranden fick vi sällskap av en leksugen hund. Denna hund kom inte med sten utan den grävde fram någon slags tång.

När vi var nöjda rullade vi tillbaka till södra delen av Streymoy och Torshavn där vi checkade in på hotellet. Denna gång ett riktigt fint och modernt hotell.

Här var det gott om plats och stort badrum. Utsikt hade vi ned mot hela Torshavn.
När vi packat in våra saker åkte vi genast vidare. Nu skulle vi till Kirkjubøur. En av Färöarnas viktigaste historiska orter då byn var biskopssäte.
Den gamla gården Kirkjubøargarður (Kungsgården) har stått sedan 1000-talet. Vissa delar av den i alla fall. Här har en och samma släkt bott i 17 generationer.

Intill gården ligger den älsta använda kyrkan på öarna.

Kyrkan var öppen för ett besök.

Bakom gården och kyrkan står Magnuskatedralen. den kallas av färingarna för múrurin (muren). Den uppfördes under 1300-talet. Idag försöker färingarna att få med den på Unescos världsarvslista.

Här hittade jag en liten kille att leka med. Han hade vassa tänder men bet inte så hårt 🙂

På kvällen snurrade vi med bilen i Torshavn för att hitta en resturang. Det var virrigt bland enkelriktade gator och stadsplaneraren borde få sparken. Tur man hade gps.

2017-06-21 Torshavn, Streymoy
Idag skulle vi till Nólsoy. EN ö 15 minuter utanför Torshavn. Vi hade problem att hitt en parkering där man fick stå mer än två timmar så vi missade båten. Det var ingen fara då vi hade en dag till på oss för detta och vi skulle spana in den stora staden också.
Vi började med Skansin. Ett fort byggt 1580 som även användes av britterna undere andra världskriget.

De stora kanonerna är från andra världskriget men det finns betydligt mindre mässingskanoner kvar också.

Sedan gick vi vidare till Tinganes

Flaggan på halvstång för att hedra grönländska offren som dog i tsunamin.

Stadsdelen är gammal och har fått sitt namn efter lagtinget som fanns på näset undervikingatiden. Här hölls det första tinget år 825. Många av byggnaderna är från 1600- och 1700-talet och används än idag som regeringsbyggnader. Näset delar hamnen i två delar.

Vi tog en promenad i gamla staden också. Det är delen som ligger bakom Tinganes.

Torshamns domkyrka tänkte vi besöka men den var låst. Den är byggd 1788 och den näst äldsta kyrkan som är i drift.

Gunsan fick sin önskan uppfylld om att titta i affärer. Vi kom fram till att staden inte är något shoppingcenter.
Centrum är tätt men ut mot kanterna är det glest och naturområden finns det.

Kvällen blev på resturang. En god biff med vitlökssås blev det.

2017-06-22 Torshavn, Streymoy
Färjan till Nólsoy gick idag 07.55. Sämre läge än igår men det skulle gå. Vi hade rekat en parkering som kunde funka, med lite tur.
Vi gick direkt på vår vandring till södra delen av ön. Den lilla byn kunde vi se efteråt om vi hann.

Rejäla branter både uppför och nedför. Till slut kom vi i alla fall fram till fyren i södra delen. Där finns världens största kolloni av stormsvalor. De är ute på havet på dagen så inget som gick att se.

Vi passade på att fika i solen också.

På hemvägen tog vi en omväg längs en annan fyr i sydväst. Det var inga fårstigar dit men då det var rejält blött på ett ställe på vägen ner hoppades vi slippa detta på hemvägen. En bit från denna fyr hittade vi några lunnefåglar.

Jag räknade ett antal gånger och fick det till elva. En väldigt liten grupp. Det fanns inte så många hålor där heller.

Färden fortsatte och nu började det bli gott om fåglar. Strandskator, storspovar, stenskvättor och olika labbar. Labbarna jagade oss titt som tätt.

I det bra vädret var det också bra sikt. Vi kunde se flera kilometer och välja väg utifrån detta.

En gång gick vi vilse men då frågade jag en stenskvätta om vart byn låg. Tur man kan det där med fåglar 😉

Nära vattnet hittade vi herr och fru eijder. De största dykänderna som mäter 60–70 cm.

Fötterna började kännas och vaderna brände i branta uppförsbackar. Det blev totalt 19 kilometer i denna terräng. Skönt med en kall cola på caféet i byn.

Vi hann fika en timme innan båten kom och hämtade oss.

En perfekt avslutning på en härlig resa. Färöarna var lite som ett komprimerat skotska Högländerna utan destillerier.

2017-06-23 Torshavn, Streymoy
Idag är det midsommar och vi ska med planet hem.

Vi hann till och med fira midsommar i Sverige på kvällen men det blev nyktert för min del.
Även detta år fick jag godkänt för min reseledarinsats 🙂

Jag kan tänka mig att återvända till Färöarna. Mykines vill jag se igen och många av de små byarna gillar jag.