Efter avslutat arbetspass (kurs) åkte jag iväg för att titta till familjen spillkråka. Jag placerade mig längre bort för att få en bättre vinkel samt kunna se in i boöppningen. Någon vuxen spett syntes eller hördes inte till. Medan jag stod och kontrollerade ljuset tittar en av ungarna fram i hålet. Mamma upp i dan.
Två timmar efter jag kom på plats hör jag det välbekanta ropen från skogen bakom. Den vuxna individen sätter sig i ett träd i närheten och ropar till barnen. Båda ungarna tittar nu ut och får fram diverse läten som svar.
Idag behövdes ingen knackning på dörren. Barnen, som verkar vara två döttrar, klänger redan i öppningen och väntar.
Äntligen dags för larver och myror, yummy!
Jag lämnar dem ifred för nästa måltid och hoppas de får äta upp sig för att klara av den första svåra tiden. Nästa år gör jag ett nytt besök för att se om de lyckas igen.
Så härliga bilder. Det lilla livet som pågår för överlevnad när vi andra stressar runt. Du har hittat det….
Tack! Det livet är mycket trevligare än det som händer inne i staden. I alla fall att se. Att leva det är nog något helt annat.