Jag hade nyligen ramlat på chansen att följa med andra naturintresserade fotografer till ett gömsle i Hälsinglands björnskogar. Denna dag sammanföll med min födelsedag och jag skulle åter få spendera min dag där jag trivs bäst, i naturen.
Jag mötte upp Sara, Hasse och Rolf i Sandviken. Tre mycket trevliga människor visade det sig.
Efter många mil på slingriga vägar av både asfalt och grus kom vi fram till Håkan och Evas stuga. Andra trevliga personer från Gimo och Säffle var också där. Efter en fika tog vi Håkans jeepar och åkte längre upp på skogen. Det var inte många kilometer vi vandrade till gömslet men på stigen kunde vi se spår från både varg och björn.
När alla kameror var riggade var det dags för mat. Jag hade lagat min första pastasallad till denna kväll och den var nästan lika god som de Patrik brukar göra. Portionen på en fylld glassbytta räckte gott och väl för att bli mätt. Efter maten bjöd jag på en liten Caol Ila Moch för att skåla min födelsedag. En ganska trevlig bekantskap med en whisky jag inte provat förrut.
I väntan på björnarna kunde man ägna sig åt att fota fåglar. Jag hade ju ändå släpat upp 500mm’s objektivet så varför inte. Ljuset har iofs varit bättre men…
Några korpar klonkade men de kom aldrig i närheten. Nötskrika…

Jag satt uppe till 23:30. Då hade det absolut sista ljuset försvunnit. Ingen björn hade då visat sig. Tre timmars sömn senare vaknade jag utan någon klocka. Ljuset var riktigt svagt men det gick att skönja konturer på myren. När gryningen passerat kunde vi se spår av björnen, typiskt. 3 timmars totalmörker utnyttjade den saten…
Vi såg ingen björn på morgonen heller men nya björnspår fanns på stigen ner till bilarna.
När vi kom tillbaka till stugan hann vi med lite foto i närheten innan det var dags för mat.

Eva hade gjort älgryta med rotfrukter och ris, supergott. Efter maten åkte vi upp till gömslet igen. Nu hoppades vi verkligen få se björn. Jag lämnade 500’at till förmån för 100-400 för att det var jobbigt att hantera ett stort tele. Med detta fick jag också viss förlust i ljusstyrka men hoppades nalle skulle visa sig medan det var ljust. Timmarna passerade fort och likaså ljuset. Även denna kväll vakade jag till det var totalt kolsvart. Jag hade då sett hur många björnar som helst. Det är lätt att se saker som man vill se när det är mörkt. Tyvärr var det inga riktiga björnar utan bara siluetter av buskar och träd.
Efter någon timmes sömn var det dags att inta platsen vid tittgluggen igen. Det var disigt och dimmorna for över myren. Molnen på himlen hjälpte inte slutartiden heller. Vid femtiden dök en björn upp från skogen. En mellanstor björn som verkade nervös. Kanske kände den lukten av människa? När kameror smattrade blev den inte mindre nervös heller. Blöt björn…

Efter ett par minuter rörde den sig snabbt mot bortre sidan av myren, alldeles i skogskanten, för att sedan försvinna igen. Vi hoppades då att den var nervös för att den kände vittring av en större björn men någon sådan dök det aldrig upp. Kul var det i alla fall att vi fick se en.
En sparvhök kom och jagade kråkorna som satt i träden framför oss. Kanske tyckte den att de skrämde småfåglarna på sin meny. Någon timme senare plockade vi ihop och gav oss tillbaka. Vid fikade och skiljdes åt efter detta. Jag hoppas det blir fler gånger jag besöker detta ställe och att björnarna uppför sig lite bättre. De ska ha hyfs nog att komma medan det är bra slutartider åtminstone 🙂