Alaska – Yukon | www.FISKEoFOTO.se

2019 satt jag och Gunsan på en buss i Denali National Park, Alaska. Det går guidade bussturer där då man bara får åka de första 25 kilometrarna med egen bil. Vår chaufför berättade mycket, bland annat om en by vid gränsen mot Kanada som heter Chicken. Den skulle egentligen heta Ptarmigan (ripa) men byborna var inte överens om stavningen. Jag var tvungen att kolla upp detta när jag kom hem och planer på en ny resa började. Det skulle gå att baka in Dawson City som jag “drömt om” i säkert 15 år. Det skulle även bli besök av Alaskas huvudstad Juneau. Förra sommaren började bokningar. En veckas båtfärd i sydöstra Alaska med båten Northern Dream skulle bli starten på vår resa. När jag kom hem från Alaska i höstas bokades flyg, hotell och bil. Skönt att allt var klart. Nu var det bara att vänta in 10 månader :-).

Då resan blev nästan 4 veckor lång tänker jag inte berätta om dag för dag utan mer de platser vi besökte och saker vi gjorde.

Mot Juneau
Flygresan gick bra till Juneau men det har kunnat slutat illa då Icelandair hyrt in bolaget Fly2sky för att ersätta ett trasigt plan. De var sena och vi hade inte mycket tid på Island. Nästa byte var Seattle, där hade vi mer tid och det är ju bra på en av världens mest trafikerade flygplatser.
Tåg med byten ingår oftast på Seattle – Tacoma.

Från Seattle fortsatte vi med Alaska Airlines.

Vi kom fram på fredagskvällen och checkade bara in på hotellet efter en lång resedag. 23.5 timmar sedan vi satte oss i bilen hemma.

-Juneau-

I Alaskas huvudstad bor ca 30 000 människor. Staden är uppdelad i flera olika områden. Mendenhall Valley, Lemon Creek/Twin Lakes, Downtown Juneau och Douglas Island (tidigare egen stad). Det går inga vägar till Juneau utan det är båt eller flyg som gäller.
Vi hade ett par dagar att utforska historiska Downtown Juneau innan vi skulle iväg på båtresan. Strategiskt så bodde vi också Downtown mitt i smeten. På ena sidan hotellet ligger affärsgatorna och på andra sidan villor i den kuperade terrängen. Vi gick ut riktigt tidigt för att få lugn och ro. Vi träffade och pratade med flera lokala när vi gick i backarna runt villa-områdena. Likaså var det tomt på cruising-turister när affärerna öppnade. Det var det inte mitt på dagen.

Villakvarter i Juneau

Sankt Nicholas, en rysk-ortodox kyrka. Arvet från tidigare ägare av marken.

William Henry Seward var den som förhandlade med ryssarna om att köpa Alaska. Han står staty utanför Capitolium i Juneau. En staty som restes 150 år efter avtalet blev klart.

Bredvid står en annan bronsstaty gjord av R.T. Wallen. Den restes för att fira 25-årsjunileum för delstaten Alaska 1984.

Många av de gamla husen ligger kvar sedan början av 1900-talet.

1880 var det inte mycket till stad här.

Alaska firade 50 år som delstat med en hoppande knölval i brons. Den är i naturlig storlek och även den här är gjord av R.T. Wallen.

Många av husen har inte ingång från gatan utan det är ett system av trappor som leder upp för backarna. De som inte hade access med bil fick vackert bära upp sina matvaror där.

Det var mysigt att gå runt i trapporna och titta på hus men säkert inte lika kul varje dag.

Flåset kom efter ett antal trappor så det var bra att inte solen lyste för fullt.

Bor man i såna här områden är man duktig att vrida hjulen mot trottoaren

-Northern Dream-

Någon båttur fanns inte med i de initiala planerna. Det var Gunsan som tänkte att det skulle vara kul med båt. Jag fastnade för detta då vi hittade en båt som bara tog 6 gäster. Då vi bokade tidigt hann vi med att få en stor hytt i aktern på båten med dubbelsäng. En så kallat master eller bröllopshytt. Kapten Jim skulle ta oss med till små byar runt om i sydöstra Alaska, fiska krabba och hälleflundra, bada i varma källor, se glaciärer, paddla kanot och förhoppningsvis se valar, björnar och annat vilt. Jim och Stewart var väldigt bra och jag kan rekommendera deras båt om du vill se sydöstra delen av Alaska.

Vi “mönstrade på” Northern Dream där Jim och Stewart hälsade oss välkomna. Våra resekamrater verkade trevliga och det stämda bra. Jag fick en Alaska-bror i Dan från Oregon. Han och hans fru var trevliga. Likaså miss Patti och hennes Rob. Mitt namn var jobbigt att uttala så jag fick heta Hawk på båten. Gunsan blev enkelt Britt.
När vi rundade Douglas Island gungade det rejält. Vi skulle ta oss ut till Swanson Harbor idag och kanske lägga i kajaker.

Gunsan var snabb upp i båten.

Vår hytt skulle vi kunna trivas i en vecka 🙂

Fina villor efter stranden på Douglas Island.

Södra udden på Douglas Island. Nu blir det lite större vatten ett tag.

Efter att ha gungat runt ett tag var det skönt att sitta på bryggan.

En Alaskan är sällan fel.

-Swanson Harbor-
Swanson Harbor är en lugn publik plats med flytbrygga där båtar kan lägga till.

Dags för mat. Om jag minns rätt hade Stewart gjort 4 olika pizzor. Alla var svingoda amerikanska pizzor.

Miljöbild Swanson Harbor

-Hoonah-

I Hoonah har Tlingit-folket levt sedan 1754. Namnet är egentligen Xunaa (uttalas Hoonah) och betyder “Där nordanvinden inte blåser”. 2020 bodde här 931 människor. Som andra mindre ställen kan Covid ha ändrat på dessa siffror. I stan finns polis, brandkår, skola, post och många mindre affärer och några matställen.

På väg in i hamnen.

Vi lade till bredvid en välbekant båt. Inte långt ifrån Hoonah ligger stället där Alaska Bush People bodde, Brown Town. Deras båt är nu omdöpt från Integrity till Riptide och rödmålad. Den är till salu för $20 000.

Bygata

Färgglada hus

Tillverkning av totempåle.

Plogbilen väntar på snö.

Utsikt över stan.

Här var det tidigare café. Mamman i familjen Brown bokade blind-dates åt sina söner här.

3.5 km nordväst om Hoonah ligger Icy Strait Point. Tidigare var det en konservfabrik för lax. Idag är det museum och det kommer stora cruisingskepp dit. Icy Strait Point har en av världens längsta zip-lines och även en kabinbana som tar en upp på toppen av berget. Vi kikade in den gamla konservfabriken och fick motion.

Jim och Stewart hade laddat med massor av olika Alaskan som jag inte provat tidigare.

Jag kan tänka mig att detta är ett ställe för björn när laxen leker längs creeken.

I utkanten av stan såg vi en svartsvans-hjort.

Väg till de centrala delarna.

Alla hamnar i Alaska är anpassade efter tidvattnet. I Hoonah skiljer det ca 5.5 meter som mest. Det är flytbryggor som gäller.

Nu skulle vi lämna norra sidan av Chichagof Island och ta oss till den östra. På vägen dit preparerade Stewart krabbtinor som skulle skickas i när vi kom fram till kapten Jims honey hole. Det är inte riktigt säsong för krabba än men med lite tur skulle det gå bra.

-Tenakee Springs-

Tenakee Springs har idag 55 boende. Det finns många fler hus men det kanske är semesterboenden. Byn växte runt den varma källa där fiskare och guldgrävare väntade ut vintern. 1895 byggdes ett litet badhus med badkar som fortfarande används. 1930 bodde över 200 människor här. Det går färja från Juneau en gång per vecka.

Men hallå, hur mysigt var det inte här då?

Lite mat innan vi går i land, och en ny Alaskan förstås 🙂

Vid hamnen finns en telefonkiosk med numret till alla boenden. Hur praktiskt är inte det?

Någon har lagt ner mycket jobb på sin dörr.

“Konsum” har varit öppet sedan 1899. Jag köpte en glass där som var god.

Del av affären.

Tenakee Volunteer Fire Department. Inte illa i den lilla byn med bara en gata. I och för sig är gatan 2,5 km lång från ända till ända.

Typiska hus i byn.

Många värmer husen med oljekamin. Kanske är ved den primära värmekällan.

1917 öppnade skolan. Det gick då 10 barn i åldrarna 6 till 20 år där och det ökade med åren. Idag är det bara ett fåtal barn på skolan. Det får gå en brant lång trappa för att träffa sin lärare.

Fint hus med lite trädgård.

Det finns en firma med sjöflyg i byn.

När det var ebb såg vi jättemånga sjöstjärnor på stranden.

Det är dyrt med grönsaker i Alaska. Många odlar sina egna. Speciellt om man bor avsides.

Stewart överträffar sig själv hela tiden. Undrar vilken Alaskan-öl jag hade till detta?

I Tenakee Springs hade jag gärna stannat ett tag. Här fanns allt som behövdes. Undrar om någon behöver hjälp att vattna blommorna en sommar?

Det finns många fina hus längs stranden.

Nu var det dags att åka vidare och ta upp krabbtinorna.

Dungeness-krabban är en populär delikatess. Här såg jag fram mot att Stewart skulle fixa en fest till kvällen.

-Baranof Warm Springs-

Baranof Warm Springs är en säsongsbetonad liten by på ön Baranoff med få besökare. Ett 15-tal hus, ett vattenfall och varma källor. Behövs det så mycket mer? På väg in i viken var vi nyfikna på hur det skulle se ut.

Förväntningarna överträffades. Här skulle det inte gå någon nöd på oss.

Det är inte bara att hyra in en bulldozer när man ska bygga sitt hus.

Alaska har problem med jordskred. Dessa stugor stod tidigare en bit upp.

En mindre krabbfiskebåt låg och puttrade vid bryggan och väntade på rätt tidvatten. Vi fick ankra upp i viken och vänta på plats.

När vi lagt till vid bryggan gick vi en mile genom skogen upp till varma källan. Där har det byggts ett par pooler som samlar upp vattnet. Den första var riktigt varm. Den andra var ändå över 30 grader.

Efter bad i varma källorna fortsatte vi upp mot Baranoff Lake. Sjön fylls på med glaciärvatten och var riktigt kall. Inget för mig men Gunsan och Jules doppade sig. De tyckte också det var kallt 🙂

Jag tog mig ett bad i badhuset istället. Där finns 3 kar och alla med härlig utsikt.

Till kvällen bjöds det på dungeness-krabbor. Lite pilligt att hålla på med men jättekul att äta egenfiskade.

Dr. Fred Sharpe från Alaska Whale Foundation hälsade på och berättade om deras projekt och valarna i området.

Northern Dream lämnade bryggan tidigt på morgonen. Det var inte många ute på havet alls den tiden men krabbfiskebåten kom tillbaka samtidigt.

Utanför Admiralty Island i Chatham Strait, kastade vi ankare. Nu var det dags att prova fiskelyckan efter hälleflundra.

Gunsan väntar på napp.

Bob hann ta 2 stycken “mindre” innan det bet i för mig. Det blev en rejäl kamp där fisken bara drog iväg när den ville.

Till slut fick jag upp den till ytan där den plaskade ner kapten Jim flera gånger innan han kunde mäte den. 62 tum lång (155 cm/55 kg). Det blev till att släppa tillbaka min drömfisk då det är ett fönsteruttag på under 40″ eller över 80″ som gäller. Vi hade inte kunnat göra av med köttet i alla fall så det var lika bra.

07:20 tog jag mig en “seger-öl” 🙂

Stewart rensar en av Bobs fiskar.

-No Name Bay-

Viken ligger skyddad i inloppet av Tracy Arm-fjorden där det annars är bitvis strömt. Det var fler båtar som sökte skydd här. Trist att det regnade hela kvällen.

Glaciärerna längst in släpper ifrån sig blå isstycken.

Ett par björnar betade av stranden i lugn och ro.

Stewart dukade upp med ännu en god middag. Lätt-friterad hälleflundra.

-South Sawyer Glacier-

South Sawyer är den större av de två glaciärerna i Tracy Arm-fjorden (Endicott Arm). Det är en aktiv tidvattensglaciär som är ca 50 km lång och 800 meter bred. Vid fronten är det 180 meter djupt och glaciären kalvar också under vattnet.

Det regnade fortfarande och moln låg som ett tak över bergen. Dimman gjorde det lite mysigt spöklikt.

Den enda färgen som inte absorberas av isen är blå och därför ser den just blå ut.

Ringsälar med sina kutar.

South Sawyer Glacier.

En vithövdad havsörn såg miserabel ut på ett flytande isberg.

Kapten Jim krånglade oss ut ur fjorden bland isbergen och ut på Stephen’s Passage. Där kom det lite gung i båten igen men inte så illa som första dagen. Det blev en dag med mycket skratt och prat på båten.

-Taku Harbor-

Taku Harbor har fått sitt namn efter Taku-folket. Där finns rester av Fort Durham. En gammal handelspost där varor handlades och byttes med ryssar. Det finns också rester kvar av den konservfabrik som var igång till 1951 då den lades ned för gott. En mycket speciell herre bodde i den lilla viken året runt från 1918 till 1974. Henry “Tiger” Olson firade sin 90-årsdag i Taku Harbor 1969. 200 gäster kom och grattade honom.

Tiger Olson

Tiger Olsons cabin (arkivbild).

Det behövs lite rust i stugan.

Gunsan tröttnade på regnet men jag gick vidare åt andra hållet. Vad finns kvar av den gamla konservfabriken? En örn kanske undrade samma sak…

Högar av plåtar som använts till konserverna.

En motor monterad på en cementplattform. Allt annat byggdes på träpålar.

Ett bunkhouse finns kvar. Där bodde de som arbetade på fabriken.

Längst in i viken låg Fort Durham. En härlig plats.

Gunsan dricker kaffe medan jag leker med drönaren.

-Back to Juneau-

Sista dagen på båten. Lite tragiskt men för mig och Gunsan väntade nästan 3 veckor till att åka runt i Alaska och Yukon.
Gruppbild: Stewart, Jim, Patti, Bob, Jules, Dan och jag.

Någon timme på båten och Juneau kryper närmare och närmare. Kryssningsfartygen syns på långt håll.

Jim skjutsade alla till sina hotell. Vi hoppade av där Jules och Dan bodde och tog farväl av dem. En dag hoppas jag kunna hälsa på dem i Oregon.

-Juneau del 2-

Tillbaka i Juneau men den här gången i Mendenhall Valley. Skönt med lite extra space att röra sig på även om vi inte skulle mer än sova på hotellet.

En promenad bort hämtade vi bilen. En härlig inramning av berg.

Första bilturen gick någon mil norrut och vandring vid havet. En knölval var upp och sprutade vatten innan den viftade med stjärtfenan och dök djupt. Nere i strandkanten simmade några sjöfåglar. Först såg jag några skrakar sedan ett gäng strömänder (Harlequin Duck). Jag antar det är en yngre/utlekt hane följt av tre honor.

Nästa djur förvånade mig mycket. Jag hade aldrig trott att jag skulle få se ett murmeldjur här. En sån här pjäs väger 8-10 kg och är 47-57 cm lång. Den såg lika förvånad ut 🙂

Grått murmeldjur, Hoary marmot, Marmota caligata

Ny dag nya möjligheter. Vi åkte till en liten sjö och spanade på fåglar.
Red-winged Blackbird hona. Hanen är jättefin med röda och gula fläckar på vingarna men de höll sig på avstånd.

Gräsandshona

Efter lite fåglar blev det besök hos Alaskan Brewing Co. Tänk om dessa pumpar kunde finnas hemma.

Några av de sorter som tillverkas eller har tillverkats på bryggeriet.

Villakvarter i Lemon Creek. Här var det blandat med trailers och mindre hus men vacker omgivning har de allihop.

Mot kvällningen gick vi till Nugget Falls i närheten av Mendelhall Glacier. På vägen dit passeras en minnesskylt av vargen Romeo som levde i området. Han var riktigt snäll och ställde inte till med några problem under 6 år. Han lekte med pinnar och andra hundar som kom och hälsade på. Några ditresta jägare avslutade hans liv.

Nick Jans har skrivit en bok om det hela som är klart läsvärd: A Wolf Called Romeo

Vi nådde Nugget falls men några guldklimpar hittade vi inte.

Nugget Falls

Mendelhall Glacier

Gunsan beredd med björnspray

Det blev en runda vid Steep Creek också. Laxen hade inte börjat leka så vi såg inga björnar. En yngre havsörn satt och spanade. Kanske efter lax.

Det var mest mörk och murrig skog runt creeken men man såg bra igenom. När det är tätt kan man nästan krocka med en björn.

Ny morgon bland fåglar. Den rödvingade koltrasten fortsatte att hålla sig på behörigt avstånd. Gunsan ropade björn. Jag hann ta en bild på en svartbjörn som hade huvudet bakom buskar. Vi gick efter den ett tag senare men bara björnens visitkort var kvar.

Efter en vandring på norra sidan Douglas Island åkte vi Downtown till museet och tog ett varv på gatorna där igen.

Vi tröttnade ganska fort och åkte till Mendenhall Wetlands där vi sett jättemånga örnar samlas tidigare. Nu var det ingen där men fint ändå.

Vi gick in på lax-kläckeriet innan vi åkte för att handla. Alla får inte följa med in på Safeway.

Nu har jag laddat upp för en resa norrut. Några dagar skulle det väl räcka.

Klockan 05:00 stod vi vid färjeterminalen vid Auk Bay och väntade. Så när på en slags lastbil var vi först på färjan.

Sittplats på första parkett.

Båtarna är inte så stora men det räckte bra för oss.

Naturen i Lynn Canal gick inte att klaga på. Fullt av snötäckta berg.

En “Real Alaskan” var med på båten.

Först stannade vi i Haines för att släppa av de som skulle dit och plocka upp de som skulle till Skagway som oss. Väl framme skymtade tre cruisingfartyg i hamnen. Tur de äter på båten. Resten kanske åker järnvägen upp till Yukon.

-Skagway-

Skagway kommer från tlingitfolkets namn på området, “Skagua”. Namnet har flera betydelser, som alla har med vind att göra. Cirka 1000 personer kallar staden hem. Under några år i slutet av 1800-talet kom närmare 100000 människor till Skagway för att leta guld i Klondike eller jobba med sådant relaterat till detta. Till en början var Skagway ett avstamp. För att nå Chilkoot Trail var man tvungen att ta sig till den grundare viken i Dyea. Därifrån började den hårda vandringen upp mot Golden Stairs (Chilkoot Pass) som är en lång och brant stenig väg över bergen. Chilkoot Trail ersattes senare av en järnvägslinje, White Pass and Yukon Route. Den är fortfarande öppen sommartid. Jack Londons bok Skriet från vildmarken (The Call of the Wild) utspelar sig till viss del här.

Vårt hotell

Det var många som hade det tufft under guldrushen. Av 100000 människor var det bara ca 30000 som kom fram.
Gunsan vid statyn The Stampeder.

1897 var det inte mycket av stad här. Gatan Broadway i augusti.

Några kvarter ner på Broadway juni 2023.

Det gamla ångloket #52 och en snöplog.

Gunsan vid starten på Chilkoot Trail.

Vi gick bara en bit för att känna historiens vingslag. Det tog inte lång tid innan det började bli brant.

Den enda husväggen som finns kvar i spökstaden Dyea. Vägen hit var bara 10 miles men inte så rolig då det var flera sträckor man inte skulle stanna på grund av risk för jordskred.

Det ligger “skräp” kvar annars syns bara gatorna.

I Dyea var det ett tag 150 företag och upp till 8000 människor. Nu är det inte mycket kvar.

Granarna bakom Gunsan planterades 1910-1922. Förmodligen som vindskydd för ett av de tre jordbruken som fanns här ett tag.

Utsikt över Skagway från vägen till Dyea.

Vi lämnade ett sovande Skagway för att resa norrut.

Strax norr om Skagway ligger Gold Rush Cemetery där flera personligheter som dött under guldrushen finns begravna.
Jefferson Randolp “Soapy” Smith. Den ökände Soapy Smith var kung av bedragarna. Hans liv avslutades av en kula i kalliber .38 som ägts av Frank H. Reid.

Frank H. Reid, mannen som sköt Soapy Smith skadades i samma skjutning och dog senare av skadorna. På hans sten står “Han gav sitt liv för att hedra Skagway”.

Ella Wilson dog endast 18 år gammal. Hon bodde i Red Light district och var lågt rankad i samhället. Prostitution var inte ovanligt även om det förbjöds senare.

Några stenkast bort ligger Reid Falls, döpt efter hjälten från Skagway. Det faller 100 meter.

Vi lämnar havsnivån och tar oss upp på högre höjder och mot Kanada.

Ett stopp vid gränsen mellan Alaska och British Columbia.

Vi lämnar Alaska men kommer snart tillbaka.

Yukon Suspension Bridge ligger i BC. Kul stopp på vägen.

Bitvis var det härliga vägar. Det var alltid fin utsikt och lite trafik.

Yukon, here we come.

Vid Conrad låg en historisk liten stad. Idag är det en camping men utsikten duger fortfarande.

Järnvägen från Skagway passerar genom Carcross (Från början Caribou Crossing). Det har hittats 4500 år gamla lämningar från Tlingit- och Tagish-folket. De hade området som jakt och fiskemarker. Många av husen är de samma som under guldrushens dagar.

Järnvägen går på en svängbro över det sjösystem som senare bildar Yukonfloden. Skillnaden i vattnet beror på att det klara sjövattnet blandas med lerigt vatten från en närliggande creek.

Vi käkade i byn. Mitt livs första Bisonburgare. Gunsan köpte en fin silverring av en lokal smed. Silver har grävts i området länge.

Utanför Carcross ligger världens minsta öken (2.6 km2), Carcross Desert. Sanden kommer från tidigare glaciärer och med vind från Bennet Lake. Bergen runt Carcross gör att området hamnar i regnskugga och är därför mycket torrt.

Emerald Lake, en mycket vacker sjö vid Klondike Highway. Kolsyrad kalk i vattnet gör det grönt. Det kommer från kalksten som vatten från glaciärer och berg i närheten fört med sig.

När järnvägen från Skagway bara nådde till White Pass fanns det många Roadhouses (vägkrogar) längs vägen. Det här är Robinson Roadhouse. Ett populärt stopp på vägen till Yukonfloden.

Strax innan Whitehorse ligger Miles Canyon. Här i det strömmande vattnet knäcktes många drömmar då båtar kraschade in i klipporna och sjönk.

-Whitehorse-

Whitehorse är territoriet Yukons huvudstad. Namnet kommer från att forsarna här liknade en vit hästman. Det var innan dammen byggdes. Det bor ca 30 000 människor i staden. Mycket med tanke på att hela Yukon bara har 45 000. Vi spenderade ett par dagar i Whitehorse. Om jag skulle komma tillbaka hit skulle jag satsa mer på paddling i floden. Staden är inte lika kul som de mindre runt i kring. Lite för mycket “storstad” kanske :-).

Vårt hotell.

Fin väggmålning.

Whitehorse har kvar lite av det gamla. I alla fall utseendemässigt. Vi kunde inte riktigt hitta själen.

Kanske lite falsk och påmålad?

The Whitehorse horse. Byggd av scrap metal från regionen. Ett fantastiskt bygge enligt mig.

På morgonen den dagen vi skulle paddla i Yukonfloden var vi ned och kollade vattnet (igen). Det var bra tryck i strömmen. Hur skulle det gå att paddla och skulle jag våga ta med kameran?

Här på Yukon Wide hyrde vi ett par kajaker. Ett par Prijon CL 370.

På väg och lite nervösa 🙂

Förutom att vi höll på att fastna på en sandbank som dök upp plötsligt gick det jättebra att paddla. Trycket i vattnet lättade något när vi kommit ut ur stan och vi fick en fantastisk dag på vattnet.

Vilka vyer vi bjöds på. Har jag förstört paddling för all framtid nu?

Just när vi paddlade tänkte jag att jag skulle vilja paddla hela floden. Från start till mål i Stillahavet utanför Nome i Alaska, 319 mil.

Ett strandhugg med fruktstund. Älgspår var allt vi såg av vilt. Ja förutom örn och korp då.

Avslutningsvis paddlade vi upp en bit i Takhini River. Det blev riktigt tungt motströms. Vår skjuts tillbaka kom efter ett tag och vi tog det lugnt på hotellet efter detta. Jag solbränd och rosa.

Färden gick vidare norrut. Här passerade vi Five Finger Rapids. En plats där många hjulångare kraschade. Från första början var det 6 meter smalare än dagens 30. Det var så många krascher så dynamit användes.

Yukonfloden

Skogsbränder är ett stort problem i Kanada. Det är så stora ytor att täcka för brandkår och det är dåligt med vägar.

Mellan Whitehorse och Dawson City är det 53 mil. Mycket av dessa var på grusväg på grund av vägarbeten. Nu närmade vi oss i alla fall. Strax innan Dawson ligger början på Dempster Highway. Vägen tar dig ~900 kilometer längs grusväg upp till End of the Road och Norra Ishavet. Mer tid och annan bil skulle behövas.

En liten bit upp för Dempster Highway korsar Klondike River.

-Dawson City-

Dawson var ett av huvudmålen för resan. Vem vill inte besöka en sån historisk plats? Jag hade sett fram mot det i många år även om jag inte trodde jag skulle komma hit. Många av de historiska byggnaderna finns kvar och gör Dawson till en unik plats. Cirka 1600 personer bor i staden nu. Under guldrushens glansdagar var det 17000. Klondike River rinner ut i Yukon River precis vid Dawson. Det grävs fortfarande mycket guld i området.
8 platser i Dawson är klassade som National Historic Sites of Canada. Här skulle vi kunna roa oss ett gäng dagar.

Down Town Hotel. Vi bodde på vänstra sidan.

Dawson Daily News var i drift mellan 1899 och 1954. Harold Malstrom och Helmer Samuelson kämpade med att hålla tidningen igång.

Jag har fått tag i en Yukon Jack i Dawson City. Fast det är midsommarafton ska jag spara flaskan. De hade stängt lördag och söndag så tur jag gick dit direkt 🙂

En före detta “Dance Hall” under Dawsons glansdagar.

Här är Dawson Citys Konsum. Allt var svindyrt. Jag betalade nästan 60 kronor för en påse chips.

Hus längs Front Street. Den lila shopen hade mycket bra glass.

På Third Ave. ligger Kissing Houses. Permafrosten ställde till det rejält för många hus.

Andra business på samma gata.

Westminster Hotel är det äldsta hotellet i Dawson, byggt 1898.

Palace Grand Theatre byggdes 1899. Idag har den restaurerats för att se ut som tidigare med privata bås på övre våningen och bar.

Drönarbild över staden.

Vi var ute och gick längs floden när denna hund kom och slängde sig vid mina fötter. Tur det inte var mammuten sa Gunsan 🙂

Historisk kvarlämning.

St. Andrews Presbyterian Church byggd 1901.

I utkanten av stan finns nybyggda hus. Riktigt fina också.

Författaren Jack London var en av alla som kom hit för guldet. Han blev knappast rik på något guld här uppe men han fick erfarenheter. Dessa skrev han om i Varghunden (White Fang) och Skriet från vildmarken (The Call of the Wild). Han bodde i denna cabin.

Troberg-huset på sjätte avenyn byggdes 1902. Här har det bott många olika människor men huset har kvar sin orginella stil och karaktär.

Typisk gatuskylt i Dawson City.

Westmark Hotel med Gerties Wing. Jag antar att Diamond Tooth Gertie som har spelhallen bodde där.

Jag har länge velat ha en Truck. EarthRoamer LTi är byggd på en Ford F550 så det går lika bra. Husbilschassit är byggt i kolfiber. Bilen har en massa gadgets som tex. winch både fram och bak. Kameror runt om och under bilen. Solceller, TV, AC och är byggd för att hålla även den tuffaste terräng. Har du +$600 000 över så köp en till mig är du snäll.

På promenad i utkanten av Dawson.

Hundar verkar gilla mig. Även de som inte förstår språket.

Hus i utkanten av stadsgränsen.

Brandbilar på museum.

En vanlig syn både i Alaska och Yukon.

37 taggar. En sådan älg skulle jag vilja se levande.

SS Keno, den sista av de ca 250 hjulångare som trafikerat Yukon.

Nu var det dags för utmaning. På vårt hotell finns Sourdough Saloon. Dit är jag på väg här.

Allt började på 1920-talet när Louie Linken och hans bror Otto smugglade sprit över gränsen till Alaska med hjälp av hundspann. Louie klev igenom is och blev blöt men de vågade inte stanna förrän de nådde en cabin långt ifrån. Tån var förfryst och för att förhindra kallbrand amputerade Otto den och lade den i en burk sprit. Över 50 år senare städade Captain Dick Stevenson ur den övergivna stugan och hittade burken. Han tog med den och pratade med vänner i stan. 1973 bildades The Sourtoe Cocktail Club och reglerna sattes på plats. Dick gick bort härom året men har inte glömts bort på Down Town Hotel.

Jag värmer upp med en Yukon Jack i glaset och väntar på min tur.

Regler läses upp för mig:
You can drink it fast, you can drink it slow but your lips much touch the toe.

Congrats, you made it *^Fistbump^*

Jag är medlem 106074. Det är många i klubben men hur många känner du?

Den här dagen började vi med att spana in guldfälten. Det första stället i Klondike där man hittade guld var Bonanza Creek 1896. Skookum Jim Mason, George Carmack och Dawson Charlie jagade i området när Skookum Jim hittade guldet. Det var början på guldrushen i området.

Del av Bonanza Creek.

Gammal bulldozer.

Björnsäker sopkorg.

När Dredge #4 grävde i Hunker Creek kunde de få upp 23 kilo guld om dagen. 1940 flyttades den till Bonanza Creek och var i drift till 1959. Nu hör den till National Historic Sites of Canada.

Vi gjorde en rundvandring inne i muddringsmaskinen.

Det räckte med 4 man för att hålla igång den stora maskinen. 14,000 m3 material kunde den hantera dagligen.

Längre ned i Bonanza Creek kan man vaska guld på Claim #6. Man behöver egen utrustning.

Vi har vaskat guld tidigare och hittat några flakes men här var det tur vi har kvar våra jobb.

Grävning pågår fortfarande i Yukon.

Drönarbild på Dredge #4.

Efter en middag på Sourdough Saloon skulle vi gå på spelhall. Diamond Tooth Gerties Gambling Hall. Gertie Lovejoy var själv en så kallad dancehall girl. Hon gifte sig med en aktad advokat i Dawson City och hade faktiskt en diamant mellan tänderna.

Spelen var lite annorlunda än de jag är van vid men Black Jack och Roulett fanns också. Vi lade lite pengar i baren i stället.

Det bjuds på can-can dans flera gånger varje kväll.

Det var kul med enarmad bandit igen men rika blev vi inte. Kul de gånger vi vann i alla fall.

Vi gick på en rundvandring i de historiska kvarteren en dag. Förutom att vi fick en del berättat för oss så fick vi gå in i vissa byggnader.
Den gamla Post-byggnaden byggdes år 1900.

Den har fortfarande kvar inredningen.

The Bank Of British North America var den första banken som öppnade i Dawson. Maj 1898 slogs dörrarna upp.

1902 öppnades Red Feather Saloon som den sista av Dawsons 52 stycken. Den stängdes igen 1915 och användes som förråd. Inredningen har reproducerats efter ett foto och det såg precis likadant ut.

På en shoppingrunda hittade jag den här t-shirten. Dawson City Nuggets spelade om Stanley Cup 1905. De måste resa 640 mil för att spela. De lämnade 18 december med hundsläde till Whitehorse, skakigt tåg till Skagway, Alaska. Till Vancouver åkte de sedan ångbåt. Den sista sträckan till Ottawa åkte de tåg. Efter flera problem under vägen kom de fram den 11:e januari. Första matchen spelades kort inpå och förlust med 9-2. Några dagar senare blev det ny förlust med 23-2. Historiens största förlust om Stanley Cup.

Innan man kommer fram till Dawson ser man sår efter grävningar som gjorts med muddringsmaskinerna. Idag måste de återställa naturen efter sig men såna regler fanns inte tidigare.

Medan jag flög med drönare hittade Gunsan en bäver simmandes i dammarna bredvid.

En vithövdad örn flög också i området.

Efter 4 dagar i Dawson var det dags att fara vidare. Jag ville bara dokumentera en sista grej. Många hus hade plåt på fasaden. Det berodde på att det brunnit flera gånger och elden spred sig. Med plåt var det svårare att elden spred sig.

Vi tog George Black ferry över Yukonfloden. Färjan är gratis och går hela dygnet vid behov.

På andra sidan floden, West Dawson, bor det också några få. Kanske hör den här “Husbilen” till någon av dessa.

Här startar Top of the World Highway. Vi körde verkligen in bland molnen.

När vi kom upp högt började det lätta. Det var fin utsikt men svårt att hitta platser att stanna på.

Bilen började bli skitig men den gör sitt jobb.

En riktigt trevlig väg men jag hade föredragit att åka här när det var klart väder.

Top of the World Highway startade som en väg för packhästar för att få in folk och utrustning till guldfälten på berget. Som högst går den 1376 meter över havet.

I närheten av gränsen blir man påmind om att ändra klockan igen.

1971 öppnades gränsstationen Poker Creek Alaska. När vägen till Kanada var klar 1955 sköttes detta 190 km bort i Tok.

2001 öppnades den nya stationen. På kanadensiska sidan heter stationen Little Gold Creek. De båda är i samma byggnad.

Åter igen blir vi välkomnade till Alaska.

Nu var det härligt att cruisa på grusvägen 🙂

Drönaren åker fram allt som oftast.

Överallt finns härlig natur.

Här är vi på Taylor Highway. Den går från Tok upp till Eagle. Det sägs att den ska asfalteras samma år som grisar kan flyga.

Jack Wade (creek) mutades in av Jack Anderson och Wade Nelson 1892. En guldklimp på över 2 kilo har hittats här. 1940 bodde det 21 personer här. Nu är det bara några få byggnader kvar.

-Chicken-

Chicken är en av få kvarvarande guldrush-städer som finns i Alaska. Den skapades i slutet av 1800-talet. 1902 fick Chicken sitt eget Post-kontor som fortfarande är igång. Post levereras 2 gånger per vecka med flyg. Till en början överlevde många guldletare av ripa som det var gått om. 1902 när staden skulle inkorporeras föreslog man namnet Ptarmigan (ripa). Många tyckte det var bra men man kom inte överens om stavningen. Det slutade med att man valde Chicken. 2020 bodde 12 invånare i staden. När vi pratade med postmästaren berättade hon att det bara är 3 nu efter Covid. Det finns säkert flera sommarboende och guldgrävarna inräknat så blir det upp mot 100. Allt i Chicken går ut på höns, tuppar och just kycklingar.

Då var vi här också. Staden eller byn vi hörde talas om 2019 i Denali. Vi hade hyrt ett rum i huvudbyggnaden för husbilscampingen.

I vårt lilla rum fanns en riktig Alaska-säng. En sån vill jag ha i min timmerstuga när jag skaffar en.

Vi gick bort en bit till ett Café. Björnspray har man med sig.

Utanför caféet hålls sedan 2006:ish en musikfestival med namnet Chickenstock! Här är förra årets affisch.

Scenen som banden spelar på är lite originell. 2017 var det 15 band som spelade och 1500 personer med arrangörer som var där.

Det här är Chicken Downtown. Handelsbod, spritshop, Saloon och Café.

I Alaska räcker det inte med en vanlig husvagn/husbil. Det ska vara en enorm husbil och så ska man dra en truck eller Jeep efter.

Vi gick till Postkontoret för att se om det var öppet. Vägen utanför byn är asfalterad men inte i så bra skick.

På postkontoret är det en kvinna som är chef. Hon jobbar där 5 dagar i veckan och bor i Chicken. Jättetrevlig kvinna så prata med henne om du är där.

En annan invånare kör förbi oss när vi är på väg tillbaka.

Det finns inget avlopp i byn. Kommer man dit får man gå på Chicken Poop. Hens och Roosters står det på dörrarna.

Lite fakta om Chicken:
– Telefoner fungerar inte i Chicken
– Under vintern är vägen stängd.
– Vägen plogas möjligtvis i april.
– Ibland är det mycket snö, ibland lite mindre.
– Köldrekordet är 58 c
– Den 3-bente hunden heter Tucker. Han förlorade mot en GMC Truck.
– Han är 9 år och kommer från Edmonton där han duckade för propellrar på flygplatsen.

Eggee är byggd av högstadieelever av gamla skåp som använts av elever. Skyltarna visar avstånd till andra kycklinginspirerade platsnamn.

Gammal grävutrustning finns det gott om.

Hur dessa 2 bilar hamnat här är en gåta.

Tanka behöver alla förr eller senare. Här får man först gå in och be dem ta av hänglåset. Mängden skrivs upp på papper sedan betalar man i kassan 🙂

Mudderverket Pedro Dredge användes först i Pedro Creek utanför Fairbanks. När ett verk i närheten av Chicken lade av så flyttades detta till Chicken Creek.

Hängbro över Chicken Creek.

Boenden i Chicken.

Vi fortsatte dagen efter på Taylor Highway mot Tok. Det känns som oändliga avstånd när man ser ut från höjder efter vägen.

I Tok käkade vi på Fast Eddie’s. Jag tog en sedvanlig hamburgare och Gunsan Chicken Ceasar sallad.

Vi hade nu kommit på Alaskan Highway. Den går från Dawson Creek i British Columbia upp till Tok. Drygt 2000 kilometer. Vi skulle bara köra 500 kilometer på vägen och inte allt den här dagen. Vi var på asfalt igen nu.

Snabbstopp vid Tanana River.

Nästa stopp Tetlin National Wildlife Refuge.

Damerna som jobbade där ville se hur en drönare fungerar.

Nu nådde vi en tullstation till Kanada igen.

Här kunde man stå i 2 länder samtidigt.

Yukon, större än livet.

Alaska vill inte vara sämre. Ny sån skylt också.

-Beaver Creek-

Beaver Creek är ett litet samhälle längst väster i Kanada. Där bor ca 80 personer. Tullen är den största arbetsgivaren. Det är också hem för White River First Nation. Man säger inte indianer i Kanada. En turistinformation finns i byn. De hade inte mycket att erbjuda. Hotellet mitt emot är stängt sedan länge. Små träd växer på parkeringen. Motellet har nästan gett upp. Ett äldre par jobbade där.

Vårt boende skulle stänga igen. Tur nyckeln satt i så vi kunde sova någonstans. Det var 300 kilometer till nästa ställe. Tur också att vi tog en liten omväg och käkade i Tok.

Den lilla fina kyrkan skulle behöva lite omvårdnad. En arborist skulle inte skada heller.

Turistinformationen tipsade om att djur rör sig på vägarna mot kvällningen. Vi körde bra långt söderut utan att se något. Där vi vände filmade jag en ringlande creek med drönaren. Jäklar vad vilt jag såg då. Aggressiva var myggjävlarna också.

På tillbakavägen körde vi ner till en sjö vi såg tidigare. Där hade vi turen att få se 3 bävrar som käkade. De kom med kvistar och smaskade näckrosor.

Beaver Creek har både post och polisstation. Jag undrar hur länge samhället blir kvar. Med intåg av stora husbilar är inte motell lika attraktivt längre. Bilar klarar högre hastigheter och kör förbi såna här ställen nu tror jag. Vi lyckades få frukost på motellet innan vi åkte på morgonen.
Norrut i Alaska och i alla fall västra Kanada är det Black Spruce som gäller. Jag kommer ihåg första gången jag såg detta träd då jag tyckte det var jättefult. Idag gillar jag det och förknippar det med trevliga resor.

Stopp efter vägen.

Gunsan gillar utsikten, jag med 🙂

Kluane First Nation har bott och verkat runt Kluane Lake i evigheter. Det finns ett museum att besöka och se lite av deras traditioner.

Ibland måste man bara stanna. Vare sig det går eller inte. Det var lite trafik och jag tror inte någon körde om oss.

-Haines Junction-

Mitt i trevägskorsningen till Beaver Creek, Whitehorse och Haines ligger Haines Junction. Drygt 1000 personer bor här men det verkar mindre. 1942 bildades staden i samband med att Alaska Highway byggdes. Tidigare har First Nations varit aktiva i området sedan långt tillbaka.

Det var i alla fall mycket vackert i området med berg runt i alla vädersträck.

En liknande kyrka som den i Beaver Creek finns här med. Dock mycket bättre skött. Den var öppen och fin inuti med.

Vi gjorde en vandring längs Dezadeash River Trail. Myggen var aggresiva här med. Riktigt jobbiga om man har t-shirt.

Det var ofta tät skog och varningsskyltar för björnar.

Allt vi såg var en hare. Den sprang precis över stigen när jag kom upp för en backe. Det behövs inte mycket för att man ska hoppa till. Vi blev belönade med fin utsikt.

Vi åkte en sväng väster om stan också för att få se lite wildlife på skogsvägarna men det gick tungt. Fina vyer var det där också.

På väg mot Alaska igen stannade vi till vid Auriol Trail, Kluane National Park. Vi gick inte så långt. Vi kände igen vyerna 🙂

Kathleen Lake i Kluane National Park. Härligt blått vatten. Efter detta var vi ner till sjön och gick runt lite. Det blåste svinkallt.

Million Dollar Falls. Nu är det fri-campingplats men tidigare ett läger för de som byggde vägen till Haines.

Blanshard River

Såna här sötnosar syntes lite här och var, Arctic Ground Squirrel.

Den här räven tyckte också om dessa djur. Den hade lyckats med att ta en sork samtidigt. Ljusdallret försörde bilden lite men kul ändå.

Jag blev lite förtjust i RAV 4:an.

Snötäckta berg på vägen mot Haines. Det är i alla fall juli.

Vi lämnar Kanada och åker in i Alaska igen. Lite problem i tullen då deras dator krånglade och vi inte hade någon stämpel från senaste gränsöverfarten.

Vid stranden av Chilkat River ligger Klukwan. En gammal by där ursprungsbefolkningen bor. De lever sina liv liknande sina förfäder. Klukwan betyder Den eviga byn.

Delar av Chilkat River fryser inte på vintern. Hundlax leker på senhösten och tusentals örnar samlas mellan oktober och februari. Nu såg vi inte en enda just här.

Lax har börjat gå upp i floden. Några fiskehjul syntes i drift. Det behövs speciella tillstånd för att använda dessa. Idén sägs komma från Skandinavien.

-Haines-

Haines är lite större än Skagway. Cir8ka 1500 personer bor här. Staden var tidigare av stor betydelse då det gick en pipeline som levererade bränsle till flygbaser och arme utanför Fairbanks. Där fanns också Fort William H. Seward (nedlagt 1945). Haines var också med i guldrushen. 6 mil utaför Haines hittades guld i Porcupine Creek och området runt där. Haines har fått sitt namn av Francina E. Haines.

I Haines är fisket viktigt för ekonomin. Många båtar lämnade hamnen på morgonen.

Den bästa restaurangen, Lighthouse Restaurant, hittade vi i hamnkvarteren. Den som väntar på något gott….tar sig en Alaskan under tiden 🙂

Vithövdad havsörn cirklar runt hamnen för att hitta “snabbmat”.

Lutak är en mindre vik i Chilkoot-viken. Chilkoot River leder upp till Chilkoot Lake drygt 2 kilometer upp. Där vandrar lax och björn fiskar gärna där. Vi hade otur med högt vatten så några björnar blev det inte alla de gånger vi besökte platsen.
Skrakhona med småttingar under vingarna.

Ekorre med fästingar.

Jack Londons bok Varghunden (White Fang) spelades in i Haines. 15 hus som bildade Dalton City finns fortfarande uppställda på det som nu är Southeast Alaska State Fair eller marknad som vi säger i Sverige.

När Fort William H. Seward lades ned 1945 gick 5 veteraner från andra världskriget ihop med sina familjer och köpte alla byggnader där. Vi pratade med en dam som hade bott där sedan hon var barn. Idag äger hon 2 av husen och hyr ut ett av dem.

Hälsingland Hotel, i denna byggnad bodde officerare.

Main Street i Haines.

Vi tog en sväng till Chilkat State Park för att leta vilt efter grusvägarna där. Allt vi såg var björnens lämningar.

Härlig skog fick vi se.

Chilkat Inlet.

Rödkronad kungsfågel (Ruby-crowned Kinglet). Den rubinfärgade fläcken är ovanpå huvudet och bara lite syns på bilden.

Jag i regnet upp vid Chilkat Lake. En kajak hade suttit fint 🙂

Oh, äntligen en björn.

En som lyckades bättre.

2 dagar i Haines sprang iväg fort. Nu står vi här vid färjeterminalen. Kul var att jag fick se en kolibri alldeles vid bilen. Två gånger var den fram och bzzzz:ade. Jag antar det var en Rufous Hummingbird som inte är helt ovanlig i området.