Mot Alaska
2016-08-14

Ända sedan barnsben har jag drömt om att resa till Alaska. Främst har det varit för att fiska men på senare tid har möten med djuren tagit över. Grizzly, varg, svartbjörn, älg och vithövdad havsörn skulle sitta fint. Dessa ses enklast genom att se på en naturfilm men det blir inte samma sak som att uppleva det själv.
Hasse Andersson och jag pratade om detta redan innan valresan till Tromsö. Nu 8 månader senare var resväskorna packade.

Vi åkte med Icleand Air som flög från Arlanda till Anchorage med mellanlandning i Reykjavik, skönt att slippa landa i Tyskland/Belgien dessa dagar.

Mellanlandningen på Island flöt på bra och vi hann med lite mat innan vi hoppade på nästa plan. Vi delade på en pizza + bordsvatten för 2795 kronor (isländska).
Det skakade i planet när vi korsade Atlanten mot Grönland. På “land” igen var det lugnare. Bara tunna slöjmoln fanns mellan oss och Grönland och glaciärer sågs hela tiden.

Väl i Anchorage hade Christopher på EcoWatch bokat vidare flyg till Kodiak. Han är den guide som ska ta oss ut på björnfotoexpedition till Hallo Bay i Katmai National Park. Den plats där Timothy Treadwell (Grizzly Man) levde 13 somrar med björnar tills han blev uppäten.
Klockan 22 lokal tid landade vi på Kodiak. Nu var det bara att samla ihop resväskor, vänta in Christopher och åka till motellet för att sova.

Uppbyggnad av camp och första björnarna
2016-08-15

Hasse och jag vaknade efter några timmars sömn. Magen gjorde mig påmind om en gårdag med lite intag och frukost var välbehövligt nu. Efter den sockrade frukosten gick vi för att spana in hamnen.

När vi såg en bälteskungsfiskare bestämde vi oss för att gå hem och hämta teleobjektiven men den fågeln lyckades vi aldrig hitta igen.

Vi hade i alla fall turen att se lite djurliv när vi vandrade runt. Ett gäng sjölejon visade sig.

Inne i båthamnen satt också en fågel jag ville se i det vilda. Så vilt känndes det inte men det var heller ingen burfågel.

Något som såg ut som vår strandskata gick förbi vid vattenkanten.

Vi skulle möta upp Christopher vid motellet så vi hann inte mer än så denna gång. Det är inte var dag det går att flyga dit vi skulle på grund av vädret så nu skulle vi få dommen. Nu fick vi också träffa de andra som skulle med på resan. Ett par från Stockholm (tidigare Sandviken), Per och Monika träffade vi först. Typiskt att få resa med tre sandvikare… 😉
Efter en stund kom Lars. Han hade tagit sig hit från Norge.
Jodå, det var flygbart nu och det verkade som att det skulle hålla i sig ett tag. Christopher ville ha en frivillig att åka med och sätta upp campen. Jag anmälde mig direkt. Det blev lite bråttom att få i sig något mer i magen och lasta prylarna. Dessutom behövde jag handla whisky innan. Helt torrlagt får det inte vara. 🙂
Det tog ett tag med vägning av utrustning innan vi fick det mindre planet lastat. Sedan åkte Hasse och de andra tillbaka till byn för mat medan jag och Christopher drog på oss vadare och hoppade in i planet. Vadare behövs efter man landat och ska ta sig iland.

Piloten korsade Shelikof Strait till Katmai National Park och val sågs på vägen. När vi flög in i viken blev jag lite rörd. Här skulle det bli äventyr de närmaste nio (?) dagarna. Nio dagar var målet men allt kan ändras med vädret.
Vi lastade ur planet och kollade runt. Färska varg och björnspår syntes några meter ifrån oss. Spåren här är i stort sett alltid färska då tidvattnet suddar ut dem.

Jag fick en nödraket som försvar mot björnarna och vi bar upp grejorna till den blivande campen. Tält och björnstängsel skulle upp innan de övriga kom hit. Christopher hade koll på var vi skulle slå upp tälten och visade mig vilken riktning de skulle stå. Han har guidat här 13 år och vet hur Hallo Bay ser ut och fungerar. Han är en av tre personer som har licens för att guida grupper här. Den tid vi åker är när silverlaxen går upp i älven men ibland åker han under parningssäsongen på försommaren också. Då äter björnarna gräs.

Tälten var väl tilltagna. Hasse och jag skulle dela på ett Hilleberg Keron 4 GT. Det största tunneltältet jag känner till.

Ett tag efter tälten var uppe brummade det på himlen. Det var plan nummer 2 som var på väg in. Landningen gick bra även här och efter att allt lastats av och burits upp var det dags för mat. Det blev torrmat som smakade bra efter en aktiv dag.
Nu började det närma sig björnmöten. Björnarna är som mest aktiva när det är lågvatten. Det är då de kommer åt att jaga laxen. Övrig tid sover de eller eventuellt äter lite gräs eller död fisk långt uppe i älven. Det är 2.5 till 4 kilometer att gå till den plats dör strömfåran rinner ut i havet, där tidvattenbankarna finns. Ikring den står björnarna och titta/vädrar för att få se/känna lax. Vi hörde att det var björna på plats innan vi såg dem. Värsta vrålen kom från en plats långt bort.
När vi närmade oss mötte vi en björnhona med två fjolårsungar. Dessa björnar skulle vi komma att se otaliga gånger under vår tid här men nu var allt nytt och spännande.

Vrålet vi hört kom från ungarna. När mamman fick fisk var de där och vrålade om att de skulle få mat. Dessa fjolårsungar är lika stora som en fullvuxen hona här hemma så det är inga små mysiga nallar.
Ungarna gjorde inte så mycket väsen av sig när de inte käkade.

Ibland fick även ungarna något ryck och jagade lax. De tappade ganska snart bort den och då kunde de ställa sig på bakbenen för att försöka se den igen.

Mamman sprang på och letade lax. Hon la inte märke till eller brydde sig inte om oss. Det skiljde säkert 50 meter mellan oss men efter ett tag kom hon närmare.

Efter ett tag rörde vi oss uppströms. Det blev till att korsa några åar men vattnet var riktigt lågt. En bit upp mötte vi en större hane. Han var självsäker i sin gång.

Det blev bilder på några vadarfåglar innan vi korsade grässlätterna tillbaka till campen.

Resan hade börjat bra. Vi hade bra flyt med tider och väskor, vi kom ut till destinationen den dag vi hoppats på (det har hänt att det inte gått alls och ny destination valts) och vi hade fått se björnar fiska lax. Tidig kväll och jag längtade redan till jag skulle kliva upp. Det var klart väder och nu hoppades vi på soluppgång med björnar. Det skulle bli ebb under morgontimmarna.

Tidig revelj i Hallo Bay, Alaska
2016-08-16

Christopher blåste revelj tidigt. Han hade gått upp och konstaterat att vi kanske skulle få se solen stiga upp bland björnarna. Bara en liten molnrand bort mot Kodiak och Afognak syntes på himlen. Det var kallt. Högst ett par plusgrader tippar jag på. Lika bra att ta tjuren i hornen och dra på sig de kalla småfuktiga kläderna och hoppa upp. Det var gröt på menyn och sylt till detta. Varm gröt satt fint mot kylan.
Sedan blev det en snabb promenad bort mot utloppet av mid river där björnar redan var på plats. Vi hann precis rigga upp grejorna innan solen steg över molnkanten.

Vi fotade och bytte vinklar för att få till lite bilder på de två björnarna som var på plats. En gav upp efter ungefär en timme och drog sig bortåt. Den andra tog en sista lax och tog den med sig som en “take away”. Björnen gick precis till vänster om oss och jag låg längst ut på kanten. Pulsen höjdes något och det kändes lite skakigt i början.

Vi gav inte upp utan korsade grässlätterna upp mot glaciärälven för att se om det fiskades där.

Längre upp hittade vi björnmorsan från gårdagen med sina övergödda ungar. De höll på att dia när vi såg dem. Vi närmade oss för att ta kort på detta men det visade sig att de inte märkt oss. Alla tre verkade överraskade och avbröt vad de höll på med.

Bakom biflödena syntes en varelse springa i gräset och bland drivveden. Det var en varg vi sett. Även en eller flera valpar skymtade till bakom stockarna ibland.

Det var en tik som skötte om valparna. Säkert deras mor. En varghanne låg uppe på klippan bakom. Han skällde till när vi kom för nära. Säkert för att varna tik och valpar om de inte sett eller känt vittring av oss.

På vägen tillbaka till campen blev det fågelsafari. Någon slags änder, skrakar, vadare av olika storlekar och den blå kärrhöken.

I Nordamerika har de en egen underart av blå kärrhök. Vissa kallar den amerikansk kärrhök. Detta tror jag är en ung hök.
När vi kom ut på stranden igen skymtades den amerikanska symbolen på en rot tillhörande drivveden. Denna var inte skygg. Vi kom riktigt nära och kunde ta några foton av den.

Till middag blev det något jag tyckte var riktigt gott. Tortellini med smält cheddarost och bacon. I USA kan man köpa färdigstekt bacon och smält cheddarost på påse. Inget jag sett på hyllorna på Ica direkt.
Efter middag blev det lite vila innan vi gav oss ned mot fiskeplatsen igen. Tidvattnet flyttas cirka en timme per dag så ljuset skulle bli sämre men något skulle vi i alla fall se/fota.

Laxdrottningen och hennes ungar var redan på plats. Hon sprang och hämtade massor av lax till ungarna.

De åt det godaste bitarna och resten lämnades åt trutarna. När de serverades hundlax så dög det knappt.
En ny björn gjorde entré. En björn vi kallade fåret då hon såg ut som ett sånt.

Fåret var inte lika duktig att fiska. Hon körde samma teknik som ungarna när de missat, upp på bakbenen.

Ibland fick hon i alla fall till det. Snabbt som ögat började hon käka på fisken och lika snabbt sprang en av ungarna fram till hene och skrek och skulle ha fisken. Fåret vägrade släppa ifrån sig fisken och röt tillbaka. Då kom laxdrottningen till undsättning för sin unge.

Hon mest markerade för Fåret att hon inte tolererade att hon bet i för ungen. Fisken släpptes i vilket fall under skärmytslingen och ungen kunde ta den och springa iväg. En riktig liten skitunge med andra ord. Detta upprepades flera gånger.
I det sista ljuset kom ytterligare en björn. Det var en fjolårsunge som blivit stött av sin mamma. Den hade långa ben och rörde sig lite klumpigt. Det var givet att den skulle döpas till Goofy (Långben).

Denna björn hade en helt egen still när den fiskade. Den sprang helt planlöst och ibland jagade den fisk som visade sig vara en pinne. När den fick chans snodde den rester efter de andra ungarna. Stackars “liten”.
Goofy skulle vi få se många fler gånger och även följa dess utveckling. Den var nog nyligen stött av sin mor.

Klocka var 21:30 och efter en lång dag behövdes vila. Kvällen avslutades som vanligt med att Hasse och jag tog en whisky i tältet.
Det var så mycket sve ute så det var bara I tältet det gick att vara 😛

Sovmorgon i Hallo Bay
2016-08-17

Idag vaknade jag ganska tidigt. Tältduken fladdrade av vinden och regndroppar piskade mot densamma. Det var fortfarande mörkt ute och jag somnade om omgående. Vid sju käkade vi frukost och konstaterade att vind och regn kom in från havet. Det skulle alltså bli blöt optik om vi skulle fota.
Det blev vila i tälten istället. Dags att ladda in lite bilder till datorn och kolla. Först en whisky.

Vädret höll i sig fram till lunch. Vi käkade rökt lax. Björnarna verkar inte gilla rökt lax så det skulle vara lugnt även om man råkade rapa senare.
Vid femtiden började vi gå mot glaciärfloden. Det dröjde inte länge innan vi såg björnar. Vi stannade till så att de skulle se oss innan vi kom för nära.

Laxdrottningen och hennes ungar jagade för fullt. En större mängd hundlax (Chum salmon) hade kommit upp i strömmen. När det blev ebb tog de sig inte längre uppför eller tillbaka denna pool.

Fisk jagades och fångades mest hela tiden. De hade verkligen hittat nyckeln till kylskåpet

Båda hennes ungar “hjälpte till”. Kanske hade det gått ännu bättre utan dem men de fick sig en riktig lektion i alla fall.

Ibland försökte de på egen hand men utan lycka. Tur att mamma kommer med maten…

När det blev lugnt och ingen lax hittades kunde honan slå med ramen i vattnet. Detta satte fart på laxen och hon fick jaga igen.

Vi satt på första parkett och blev underhållna av dessa tre björnar.

foto: Hasse Andersson

När jakten är igång springer honan ikapp laxen. Därefter slänger hon sig fram med ramarna och slår eller bedövar fisken varefter den hålls fast med munnen. Det verkade vara en bra taktik.

Efter en tid kommer Goofy ned till vattnet. Ett möte med de andra ungarna visar på att de känner varandra väl.

Ännu en björn kommer ner till poolen. En stor ganska mörk hona (honor är normalt ljusa med hannar är mörka).

Den mörka björnen jagar iväg Goofy. Den måste vara mamma till björnungen och vill att den ska ta eget ansvar. Den mörka björnen försvinner över slätten men Goofy kommer tillbaka efter ett tag.
Efter några misslyckade försök att fånga lax ger Goofy upp. Tittar uppgivet mot de andra björnarna och går undan.

Kamraterna kommer strax på andra tankar och Goofy får sig lite lax de lämnat.

Vi har fått oss en fantastisk show. Det blir tid över att spana in den rejäla stock tidvattnet dragit med sig. När det är som mest vatten är allt under ytan här.

foto: Hasse Andersson

Vi samlar ihop oss, njuter av stunden innan vi går ner till utloppet i havet för att se björnarnas sista försök att få lax för dagen. Vattnet börjar komma in nu.
Vilken dag, det här blir man lite bortskämd av.

Ännu en tidig morgon i Hallo Bay
2016-08-18

En ny kall morgon och chans till björn i soluppgång. Vi rasslade ihop frukost och stack så fort vi kunde för att hinna med. Björn såg vi innan vi kom fram. Solen var inte uppe än så vi hann med denna gång också.
Lite dis var det men lite av solen gick också att se.

En stor hanne fiskade i fåran. Hannarna verkar ha en annorlunda stil vid fisket. När honorna springer runt och jagar fisk så står hanarna kvar och väntar till fisken kommer till dem. Sedan hugger de till.
Goofy kom också ut till fisket. Han gick raka vägen mot laxdrottningen och hennes ungar.

Både honan och den stora hanen fiskade för fullt. Ungarna tittade mest på.
Det är jobbigt att följa med mamma på jobbet tidigt på morgonen.

Efter ett tag gav hannen upp. Han var klar för dagen. Han höll kurs precis i vår riktning och vek inte av förrän fem meter skiljde oss. Det pirrade till då en 450 kilos björn med sönderslitet öra kom så nära.

Hasse och jag tittade på varandra, wow 🙂

Björnungarna flyttade närmare oss. Nu var de inte många meter bort. Jag försökte mig på en selfie men fick skärpan på fel art.

Nu kom det något nytt nere vid strandkanten. En varg som kanske letade spillror efter björnarnas festmåltider.

Laxdrottningens ungar vaknade till liv. De gick ut till sin mor och bråkade.

En annan honbjörn kom bakom oss och rundade ut i vattnet. Mäktiga klor och ramar har de.

Honan med ungarna tröttnade på tjafset. Alla tre gick in till stranden varefter honan lägger sig på rygg. Nu förstod jag vad de ville.

Ännu en hona kom till fiskeplatsen. Denna var mörk med ljus haklapp. Ingen jag sett innan.

De flesta björnarna hade nu gått söderut efter stranden. Deras spår var lätta att se.

Vi gav oss där för lunch och vila. Sedan sadlade vi om för nya upplevelser.
En björn som jag tror är Goofys mamma hittade vi på grässlätterna. Hon hade legat där och sovit.

En stor dam med bred baklucka.

För att de ska sova gott på backen gräver de en grop där de placerar ändalykten.

Vi var nöjda med dagen och skulle utföra ett sista styrkeprov. Vattnet vi hade i campen hämtades 1 kilometer bort och bars sedan hem. Där användes vattenrenare.

Kvällen avslutades med whisky som vanligt

Mästerfiskaren i Hallo Bay
2016-08-19

Dagen började tungt. Jag var upp på natten och slog en båge. Miljontals sve attackerade mig den korta stunden. Fast jag borstade av mig precis innan jag gick tillbaka in i tältet fick jag med tusentals av odjuren. Hasse suckade lite och drog sovsäcken över huvudet.
Det var lite senare till det var ebb på morgonen nu. Vi behövde inte ha så bråttom längre. Vi måste ändå ha gått upp ungefär samma tid för min bild på denna hanne togs 07:13 och det var 3.5 kilometer bort från tältet.

Det var redan 4 björnar ute i vattnet trots att det var ett tag till ebb.
Det som intresserade mig mest just denna stund var den varg som kom bakom oss.

Den såg lite ängslig ut där den sprang längs stranden men rätt var det var sprang den ut mot vattnet. I djupfåran där mid river rinner ut stannade den till, högg en hundlax och vände tillbaka.

Det var inga kruseduller där inte. Björnarna verkade mest stå och vänta medan vargen sprang hemåt med sin fångst.

Detta var en dröm för mig. Jag hade blivit glad av att bara se varg på denna resa. Jag kunde aldrig drömma om att få se en ta en lax.
Björnarna stod fortfarande kvar och väntade på nästa fisk.

Det hände inte mycket mer här så vi beslöt oss att gå och se om vargens valpar eller någon förälder syntes till. På vägen dit….

Vi hittade inte på någon varg för tillfället och gick istället tillbaka till havet. För att slippa hårt motljus vadade vi över djupfåran som det i nuläget var lågt vattenstånd i. Där kunde vi se diverse björnar fiska. Till och med småbjörnar gjorde sitt.

Alla småbjörnar var inte så intresserade av att fiska. Denna hittade något skräp på stranden att leka med.

Vi spenderade en del tid där ute innan vi vadade tillbaka för att få något att äta.

På klipphyllan bort mot campen satt en örn. Vi sick-sackade oss närmare och på lagom avstånd från fotoobjektet landade en till örn alldeles bredvid. Det blev trevliga bilder på vithövdad örn.

Efter maten hade vi gott om tid till nästa lågvatten. Nu fick vi tid att fota vadarfåglar på vägen dit.

Björnarna kom och fiskade som vanligt. Drottningen över alla laxfiskare visade klass direkt med en fet silverlax.

Hennes barn, Humle och Dumle, tittade på, kanske var de mätta eller så visste de att morsan inte skulle släppa ifrån sig första fisken.
De fick i alla fall fisk av sin mor. När de inte fick det var de dryga snorungar. Sprang och mopsade sig igen mot andra honor och mamma kom till undsättning som vanlig.

Ungarna tar hand om fisken

Nu börjar det bli lite för bekvämt här och man blir bortskämd av alla upplevelser. Jag fotade inte så mycket på kvällen utan kollade mest beteenden på björnarna.
Säkert gick vi hem när ljuset började tryta och Hasse och jag tog en whisky eller två innan läggdags.

Clownen i Hallo Bay
2016-08-20

Igår hade vi björn vid campen. Den sprang bara förbi men det gäller att kolla en extra gång när man går ut för att slå en båge på morgonen.
Frukost med gröt och macka i skaplig tid innan vi gick mot grässlätterna. 06:39 mötte vi den gulligaste av alla björnar, Goofy.

Goofy rörde sig ned mot havet. Vi såg inga björnar där när vi kom men den björnen har inte helt koll på läget.
Det var fint morgonljus att fota spår i nu när solen var på väg upp.

Vi väntade ett bra tag och till slut kom den stora mörka björnhannen med jack i mungipan. Han verkade också vara på väg mot havet.

Han korsade älven och försvann söderut.

Andra björnar hade gått förbi oss på långt håll. Nu började det bli dags för lågvatten också så det blev med raska steg ned till havet.
Vi tittade på när de vanlig storfiskarna tog för sig. Goofy hade inte samma tur med fisket.
Då kan man trösta sig med lite lek. Tre stockar på rad fick duga.

Ljuset började bli väl hårt och motljus var inte att tänka på nu. Vi vadade över älvfåran igen för att kunna fortsätta fota. Jag satte ihop ett tiotal bilder på höjden till en panorama.

Det blev en panorama med tre stadiga björnar också.

Det var ingen bra fart på laxen men när björnarna fick vittring så jagade de.

Den stora honan fick också fisk. Skinnet är bland det nyttigaste. De börjar med huvudet och sen detta.

Vid tiotiden började björnarna dra sig tillbaka. Det var fortfarande lågvatten men kanske var det inte värt att stå där längre.

Vi gick också tillbaka till campen. En stödvila innan maten var välkommen. Medan Christopher förberedde lunchen kom en gäst. Den kände säkert lukten av mat. Den lade sig ned i backen bakom mattältet och vilade.

Efter lunchen tog vi en promenad upp för den kulle där räven vilade (fast längre ut). detta för att se hur det såg ut på norra sidan viken.

Dit skulle vi gå imorgon och prova lyckan. Efter en fika med kakor och choklad gick vi till havet igen. Där jagade Goofy för fullt. Som vanligt helt planlöst och utan koll.

Det gick som vanligt…

Goofy sprang långt ut och letade. Ingen annan björn hade varit så långt ut under tiden vi varit här.
På vägen tillbaka skrämdes en örn.

En örn har örnkoll. Något som Goofy inte har. Dock blev jag förvånad när jag såg bytet som fångats in efter en jakt.

Fågeln bet tillbaka och kom loss. Ny jakt på fisk inleddes istället.

Det gick inte så bra denna gång heller.

Laxdrottningen fiskade för fullt till sina barn. De fick gott om mat. Vid ett tillfälle tog hon fisken och lade i en grop hon grävt.

När hon täppt igen gropen så satte hon sig på den för att markera att det var hennes.

Ungarna kom och skrek då de ville ha mer mat. De skrek förgäves. Här trodde jag att hon började stöta bort dem. Spännande att se imorgon.

Klockan var nu 21:30. Det var knappt något ljus eller några björnar kvar. Vi lämnade för dagen och gick nöjda till campen.
Jag kan slå vad om att det blev en whisky denna kväll också 🙂

Norra sidan i Hallo Bay
2016-08-21

Idag var det dags att gå till norra sidan. Vi hade haft sex dagar på södra sidan om “berget” där vi campade. Nu såg jag fram mot att se andra björnar och vyer.

När lågvattnet kom skulle vi gå runt och ta oss norrut. Annars blir det för djupt med vadare. Det finns inget markerat utlopp där utan det är mer som en lagun som töms med tidvattnet. Längst in i lagunen finns två åar som båda kommer från glaciären.
Vi gick längs den långa raka stranden säkert 3.5 kilometer. Där svängde det brant av och runt kröken syntes en björnhanne. Han gick längs vattenkanten och det var inte en välkomstkommitté direkt.

Han lommade rask vidare och såg sig om ibland. Då såg vi en hona med två ungar en bra bit bort. Det blev vårt mål. Vadningen var knepig då det var mycket djupa gropar. Vi fick vända om och leta nya vägar. Honan med ungarna försvann precis upp i skogskanten när vi fick dem inom räckhåll.
Synd då detta var ett par årsungar.

Nästa gäng björnar såg vi lite längre ut på bortre kanten. Det var en till hona med två ungar. Dessa var fjolårsungar men inte de två bråkstakarna vi brukar se. Även dessa var svårflörtade och försvann när vi närmade oss dem.

Vi ville inte störa dem mer och letade oss tillbaka genom vattenlabyrinten. Än så länge var det lugnt men vattnet var på väg in. Vi letade efter fler björnar på vägen ut men det var tji.

Väl tillbaka på stranden stannade vi till vid en jätterot som spolats upp med tidvattnet. Otroliga krafter som kan få ett sånt “ankare” att lägga sig uppe på stranden.

När vi var tillbaka i campen blev det lång vila. Det lågvatten vi hade på eftermiddagen tidigare var nu flyttat till sen kväll. Efter diverse pyssel och mat blev det kväll och vi satte iväg efter björnar. Nu parkerade vi längs stranden för att se om det kom några björnar till rännan vid havet. Tjugo i åtta kom “fåret”. Hon hade nog nyligen vaknat för hon gäspade flera gånger.

Medan vi stod på stranden blockerade vi vägen för de som gick längs med. Den här skärsnäppan blev konfunderad när den inte kom förbi.

Efter ett tag kom honan med den stora ändalykten. Hon måste gräv stora gropar när hon sover…
Ofint nog stannade hon till framför oss och lade en hög på backen.

Efter det lommade hon förbi. Så där lagom sakta som en ointresserad björn kan göra.

Ljuset mot det mörka havet och den grå himlen var inget vidare. Vi lämnade fåret och bredrumpan där. Uppe på grässlätten var det i alla fall färg på gräset.
Vår käre vän Goofy kom efter ett tag. Han hade gått från att vara jätterädd för oss till att vara okej med att vi var där. Den här gången verkade förtroendet borta igen. Det blev en väldig fart på stackaren.

Han gick längs vattnet bort mot dalen. Vi följde inte med…
Amerikas nationalsymbol såg vi ofta. Både från lägret och då vi letade björnar. De äldre med vitt huvud är klart finast.

Rätt var det var kom en björnhanne springande. Ingen vi kände igen men det kan ha varit den vi såg på förmiddagen. Den verkade inte helt bekväm med människor.

Det rör sig mycket björn i området. På vår och försommar är det ännu mer björn här då de äter av det grova gräset som frodas. De gör också upp om partners där rejäla bataljer är vanligt förekommande. Med så mycket björn är det inte konstigt att det blir vägar här fast de har så mjuka trampdynor.

Klockan var strax nio på kvällen och ljuset var inte det bästa. Dessutom var det ingen aktivitet på björnarna här. På vägen hem hade vi turen att se en regnvåt Stenfalk.

En kvällsmacka och en whisky avslutade denna dag.

En ganska medioker dag jämfört med de andra. Jag vet, jag har blivit bortskämd.

Fullt hus i Hallo bay
2016-08-22

Jag vaknade till en grå himmel. Inte något vidare fotoljus men upplevelsen finns ju där i vilket fall. Det var inget bråttom på morgonen längre då tidvattnet vände klockan 12 på dagen. Vid tio kom vi ner till stranden för att se om björnar fiskade.
Ett par björnar var på plats. Den mörka damen med stor ändalykt fångade fisk ganska snart.

Hon åt det viktigaste och lämnade resten till trutarna. Sedan var hon på igen.

En hanne stod långt ut och fiskade. Han fick också napp ibland. I detta ljus är det bättre att fota på nära håll. Vi gick upp längs glaciärälven för att söka björn. På håll kunde vi se ett par stycken men dessa var i rörelse bortåt. Det fick bli lite fågel i stället.
De är graciösa vadarna…

Vi hade ingen större lycka med björnar här och vargarna visade sig inte heller. Det blev en promenad tillbaka till stranden istället.
På håll såg vi tre björnar komma norrifrån. Det var nog honan med ungar vi såg häromdagen. Dessa var lite försiktiga när de rörde sig i närheten men betydligt tryggare än sist.

De spanade in oss och hade säkert lite funderingar.

De fortsatte bortöver men gick aldrig ut och fiskade. I stället började de att göra i ordning för vila.

Hannen med trasiga örat strök förbi oss. Nu skulle det bästa fisket vara men det gick tungt idag.

Vi gav upp och vandrade längs stranden bort mot campen. Där mötte vi en trygg örn. Det kan inte ha varit mer än 8 meter mellan mig och fågeln.

I dag blev det lax till middag igen. Rökt sockeye med ris. Kul att prova sånt som man inte äter hemma.
En whisky och lite vila i tältet blev det innan vi gav oss ut på kvällstur. Tidvattnet vänder så sent nu så det blir inga långa kvällar.
Nere vid stranden låg björnarna från norr fortfarande kvar. De hade flyttat sig upp på stranden för att slippa bada.

Vi gick runt dessa och fortsatte upp efter älvens armar. Till en början var det tomt men ett tag kom björnar från alla håll. Först ut var en av laxdrottningens ungar. Den verkade nyfiken och kom riktigt nära.

Den vek i alla fall av strax innan och gick ner till vattnet. Mamman kom strax efter. Hon verkade hungrig och satte igång med vad hon kan bäst.

Från andra sidan närmade sig honan med ungarna från norr. Fåret kom också till denna yta.

Björnunge försöker fånga sig en lax.

Goofy var också med och fiskade. Det var riktigt roligt att se. Först snoddes fisk från andra björnungar sedan fångades egen lax i vattnet. Vilken härlig utveckling. Från att springa planlöst och jaga pinnar i vattnet till att käka egen fisk 🙂
Vuxna björnar fiskade och ungar fiskade. Ett tag var det nästan kaos. Den enda incidenten var när en av ungarna från norr hälsade på laxdrottningen. Honan grymtade lite så den ungen fick uppbackning av sin mor. Inget blodvite alls.

Totalt var det 11 björnar och fiskade inom 50 meter. 2 x honor med 2 ungar, Goofy, Goofys mamma, Fåret, hon med rumpan och en hanne i ytterkanten. Dessutom gick en mamma med årsungar förbi bakom oss.
Denna kväll var nästan för spännande. Björnarna sprang framför, bakom och på båda sidor om oss. Det var fullt hus i Hallo Bay.
Den närmaste var nog knappt 3 meter ifrån. Christopher markerade när de kom för nära men jag var beredd på slutet jag med.

Vilken upplevelse. Hur ska jag kunna toppa det här? Nu kan jag nästan lägga ner….

Vi hade en varsin whisky kvar i flaskan. det var inget att spara på. Vad det var? Jo, det var en Aberlour 12 Yo Double Cask Matured.

Sista dagen i Hallo bay
2016-08-23

Vaknade tidigt och kände mig nästan utmattad efter gårdagen med alla björnar runt benen. Jag bestämde mig redan då. Det skulle bli mitt sista möte med björnarna här i Katmai. I alla fall för denna gång.
Det var inte säkert att vi skulle bli hämtade under dagen heller så kanske skulle det bli redan till kvällen. Det berodde på om vädret blev bättre eller inte. Det vill säga att dimman skulle försvinna. Jag hade gärna varit kvar en vecka till här men Hasse och jag hade andra planer i Alaska.
Tänk om det varit fel flaska som blivit slut?

Jag stannade i campen och plockade ihop mina grejor. Nere från stranden kunde jag höra björnar vråla. Det var säkert två ungar som bråkade om att få lax.
Jag kommer att sakna detta ställe. Christopher har ordnat det bra för oss. Fina tält var det också. 2 personer i ett stort fyramanstält.

Dessutom hade vi ett dass. På dasset var det en hink man kunde klä med en komposterbar påse. Efter nummer 2 fick man gräva ned påsen en bit bakom dasset.

Dasset fungerade som dusch också. Ut med hinken och upp med en dusch-påse. Rinnande svalt saltvatten gjorde underverk på en lortig kropp.

Gänget var borta en stund innan de kom tillbaka. Christopher ringde sen på sin satelittelefon och fick bekräftat att vi skulle bli hämtade. Det skulle ta 4 timmar extra innan de kunde komma då det inte gått att flyga på 3 dagar från Kodiak.
Vi hade gott om tid att packa ihop oss själva och alla prylar.

Planet som skulle hämta Hasse, Monica, Pär och Lars kom först. Vi hjälpte åt att lasta det. Under tiden kom det andra planet.
httpvh://www.youtube.com/watch?v=cjU9y6jUyJA&vq=hd720

Det var tragiskt att lämna denna underbara plats men jag ska försöka ta mig tillbaka hit eller någon liknande plats.
Flyget hem var skakigare än när vi åkte ut. När vi nådde Kodiak så trodde jag att jag skulle börja må illa men det lugnade ner sig.
På Kodiak såg jag samhällen dit man bara kunde flyga eller åka båt. Piloten berättade att han aldrig såg några människor där förutom när barn skulle hämtas för skolprov. Detta är tydligen obligatoriskt för barn som har hemundervisning.

Efter en bra landning på sjöflygplatsen var det bara att packa ihop grejorna och byta om. Plan nummer två kom lite senare. Vi fick skjuts tillbaka till motellet. Nu väntade en snabb dusch och mat.
Vi gick tillsammans och käkade på Henry’s. Jag valde en hamburgare som hade namnet Klondike och en god öl till detta.

Klockan var typ 22 när vi kom tillbaka efter någon mer öl och efterrätt. Vi pysslade med kameror och bilder efter detta. Datorn blev också använd när internet fanns. Somnade skönt snart efter jag lagt ned huvudet.

En vecka till i Alaska
2016-08-24

Vi startade dagen med att gå till McDonalds för frukost. De har ganska bra frukost hemma. I USA är det inte bra på långa vägar. Yoghurt med massor av socker i och en liten ynklig macka som inte heller var direkt rik på näring.
Det blev en del shopping på Big Ray’s. Jag köpte Levis för 325 kronor och någon t-shirt. Middag blev det på Henry’s igen. Hasse var nyttig och tog en sallad. Jag tog en Klondike-burgare igen. Öl drack vi båda två 🙂

Vi kollade runt i “city” och tog en fika innan vi packade ihop oss för frakt ut till den lilla flygplatsen. Där sa vi hej då till Lars som skulle åka en timme senare.

Propellerplanet tog oss till Anchorage. Där hämtade vi bilen och tog oss till hotellet. Hasse hade boka ett riktigt fint hotell nära flygplatsen. Varsin 160 cm säng och ett relaxrum med soffa. Fint men vi skulle inte vara där mer än under natten. Vi åkte direkt till Cabela’s för att proviantera.

Denna jätteaffär med allt för uteliv, fiske och jakt fick XXL hemma att se ut som Pressbyrån på tågstationen.
Det blev mat i baren på hotellet och en öl. Sov som en gris efter detta.

216-08-25
Idag skulle vi åka ner till Seward. Där hade vi boende i tre nätter. Vägen dit ska vara riktigt fin men vi hade survädret med oss. Vi fick i alla fall en skymt av vitvalarna i Cook Inlet på vägen ned och längst in i viken såg vi en älgtjur stå och beta i vattnet. Tyvärr på alldeles för långt håll.
Där vi tänkt spendera större delen av dagen åkte vi mer eller mindre bara förbi. Med en annan himmel hade det kunnat bli bra landskapsbilder. Det var mycket berg när vi svängt av söderut.

Nästa stop blev på ett ställe som andas natur, Moose Pass. Det låter som att det springer älgar kors och tvärs men namnet kommer från att en postiljon blev försenad av en älg som stod i vägen för slädhundseckipaget för länge sedan.

Jag köpte en chokladbit och en cola light på den lilla affären.
Nu hade vi bara ca 3-4 mil kvar till Seward. Vi började bli hungriga och åkte in till byn på en gång. Det mesta ligger vid hamnen. Affärer blandat med företag som kör turbåtar.

Vi handlade mat och frukost och begav oss mot boendet. På vintern bor där ofta såna som kör hundspann. Boendet ägs av dubble Iditarod-mästarna Mitch och Dallas Seavey. Far och son har alltså vunnit två varsina race. Detta är nog det tuffaste loppet som går att köra då det blir tält efter vägen.
Skogen runt boendet var knepig. Vi har vitmossa och lavar hängandes i träden. Här var det grön mossa lite här och var.

Vi tog sedan en tur upp till Exit glacier för att kolla hur det såg ut. Att få se en svartbjörn kändes främmande.

För hundra år sedan nådde glaciären ända ned i dalen. Den smälter fort nu.

Vi åkte hem och smakade på någon öl. Alaskan Amber var en riktigt trevlig en. Sedan blev det kamerapyssel och läggdags. Vi skulle upp tidigt.

2016-08-26
Anledningen med Seward var att vi bokat två kryssningar här. Small Group Whale Watching, Wildlife, & Glacier Tours into the Kenai Fjords National Park hade vi att se fram mot. Vi hoppades på hoppande knölvalar, fiskande havsörnar, en och annan späckhuggare, lunnefåglar etc.
Vi hade bra väder när vi lämnade Seward. Detta kunde bli riktigt bra. På vägen ut såg vi några havsuttrar som kaptenen körde förbi.

Vi åkte ut genom Resurrection bay och in i Aialik bay. Där stannade vi först till vid ett gäng lunnefåglar. Vi fick 20 sekunder att fota dessa i fel ljus innan vi åkte vidare. Nästa stopp blev en grupp knubbsälar.

Det som skepparen verkade mest stolt över och trodde alla ville se var glaciärer. Kenai national parks består av 70 procent is. Alla glaciärer kommer från Harding Icefield (40 stycken) och ytan är över 2800 kvadratkilometer. Isfältet får ca 10 meter snö per år.
Vi stannade till vid Holgate Glacier som är 200 meter hög. Det knakade i isen och rasade en del. Inga större ras dock.

Här fick vi också den lunch som utlovats i form av smörgås, chips och läsk.
På väg från glaciären fick vi anrop om en val som synts längre ut. Vi åkte dit och fick se en ryggfena och delar av stjärtfenan några gånger.

Detta var inte vad vi hoppats på. Knölvalar hade vi sett mycket bättre tidigare. Många till antalet dessutom.

Där knölvalen simmade fanns några lunnefåglar också. Nu var ljuset i rätt riktning.

En annan lunnefågel än vad jag sett tidigare. Det ska finnas tofslunne här med men dessa såg vi inte skymten av.

Vi åkte därefter till ett ställe där lunnefåglar brukar hålla till men det var bara någon enstaka på plats. Ingen som ville posera direkt.
Sjölejon hade kravlat upp på klippor i närheten. Otroligt att de tar sig upp.

Vi pratade lite med kaptenen och bad honom stanna till vid havsuttrar på vägen in. Han gjorde några tappra försök men saknade känsla för feeling. Oftast kom vi i fel ljus.

Detta är en stor utter som kan bli 150 cm med svansen och väga upp mot 45 kilo. Vår utter kan bli lika lång men väger bara en tredjedel.

Vi hade förväntat oss mycket mer av dessa 9 timmar. Det blev mest båtåkande. Därför beslöt vi oss för att hoppa av morgondagens tur.
Vi tillbringade kvällen med att fundera på aktivitet för morgondagen. Det blev nog någon öl också….

2016-08-27
Denna morgon gick vi upp ännu tidigare. I första ljuset skulle vi åka vägen till Homer på andra sidan halvön. Mitt på där bergen slätas ut hade vi fått tips om att det var möjligt att se älg. Likaså fanns det chans på älg utan för Homer. Utter och havsörn skulle det finnas gott om vid Homer Spit också.
Om inte annat skulle det bli kul att se ställen som Moose Pass, Cooper Landing, Soldotna och Homer.
Nu hade vi kommit så långt att det börjat plana ut. Skogen eller marken med de konstiga granarna såg väldigt spöklik ut i dimman.

Rätt vad det var när vi åkte så ser vi både en ko och en kalv. En snabb parkering och vi smyger efter in i skogen med kameror i högsta hugg. Både Hasse och jag var så ivriga att vi glömt björnsprayen i bilen. Tyvärr hittade vi inte på dessa älgar något mer.

I Soldotna stannade vi till på “Ica”. Där käkade vi en macka på cafeterian och spanade in affären efteråt. De hade allt från Levis (325 kronor) till en uppsjö med vapen.

Tanken fylldes i bilen och jag räknade ut att bensinen kostade 6,25 per liter. Inte konstigt att de har råd att åka i jättebilar.
På en rastplats påmindes vi om att Alaska är kargt och vilt.

Vi for vidare ner till Homer Spit och letade utter och havsörn. Den koloni med 30 uttrar hittade vi aldrig men vid hamnen låg en sköning och vilade. Den var inte ett dugg rädd för oss fast det skiljde bara någon meter ibland. Den gled mot oss.

Havsörnar såg vi ett gäng men långt ifrån så många som det sas vara här. I en mobilmast hade ett par ett bo. En unge var just flygfärdig men flög inga längre sträckor. En förälder vakade över ungen när vi sakta gick fram och tog porträttbilder.

Efter ett tag åkte vi bort och spanade in området vid flygplatsen. Där fanns ett naturområde vid sidan om där vi hoppades få se en älg. Även runt själva flygplatsen skulle de stryka.

Vi åkte mellan Homer, Homer Spit och flygplatsen många gånger. Sista gången stannade vi länge på området vid flyget men utan lycka. En grå lavskrika fick vi se i alla fall.

Vi åkte mot Kachemak Bay och kollade läget men såg inget roligt att fota där. En sista check vid flygplatsen blev det innan vi gav upp. Nu var det 30 mil tillbaka till boendet.
Resan tillbaka gick bra i mörkret. Vi var slitna båda två men tog oss hem.

2016-08-28
Detta var resans “reservdag”. Här skulle vi åka på tips vi fått under resans gång. Det stora målet var en våtmark med vadarfåglar kommande morgon. Vi skulle sova i bilen och vakna upp i morgonljus och fota där. Vi åkte och letade älg efter vägen men det var ingen större lycka med dessa. Det var fin utsikt i alla fall.

Varenda äng skannades av och vi hoppades få se någon älg. Sjöfåglar var ett annat alternativ men de såg vi heller inte några. En lom simmade i denna sjö men mitt i och utom räckhåll.

Vi misströstade något men utsikten kunde vi inte klaga på.

Längst in i Turnagain arms stannade vi och tankade. Efter att ha frågat runt lite fick vi tips om älgar vid byn Alyaska någon kilometer upp i dalen. Det visade sig vara en skidort med en del värstinghus. Vi stannade till på parkeringen till liften och fikade.

Här och var såg vi havsörn men det var vi mätta på. När vi passerade platsen där vitvalarna varit var det rejält lågvatten. Det skulle ta minst 6 timmar innan det var bra igen. Platsen för vadarna visade sig vara tom förutom ett antal änder. Nu var det illa. Vi beslöt oss för att åka till Anchorage och leta på ett hotel. Därefter blev det en sväng på en pub i närheten.
Det var en öl kvar när vi kom fram. Den fick jag ta sa Hasse 🙂
Under en shoppingrunda hade jag hittat den lax som Christopher bjöd på också.

2016-08-29
Sista dagen i Alaska. Vi käkade frukost på hotellet och packade ihop. Det blev besök på både Big Ray’s och Cablea’s igen. Inget köpt denna gång. Bilen lämnades tillbaka och vi checkade in på flygplatsen. En god sallad hann vi med där innan planet taxade in.

Allt som allt så är jag supernöjd med denna resa. Björnarna i Hallo Bay lär jag sent glömma. Del 2 var inte så tokig den heller men bilder blev det få.

2016-08-30
Här hade vi förlorat de 10 timmar vi vann när vi åkte bakåt i tidszonerna. Åtminstone 8 av dem så länge. Det hade nu blivit tisdag helt plötsligt
Flygresan gick bra. Jag kollade på någon film och sträckte på mig vid behov. Vi hade plats vid vingen och där var det inte trångt.

Efter ett antal timmar kom vi äntligen tillbaka till Reykjavik.

Frukost på flygplatsen och sedan raka rör till nästa flyg. Vid ett-tiden landade vi på Arlanda och hade alla väskor med oss. Bilen fanns kvar på flygplatsen och jag fick äran att köra hem.

Tack Hasse för en trevlig resa. Tack också Christopher, Lars, Monica och Pär. Vi har delat en härlig tid ihop. Kanske ses vi igen någonstans.