Som vanligt var det en hel del planering inför resan. De stora dragen gjordes redan i oktober och då var flyg, bil och boende bokat. Varefter tiden gick bokades också de aktiviteter vi skulle ut på. En resa på 20 dagar som inkluderade drygt 350 mil bilkörning.
Jag hade lite koll på Anchorage, Seward och Homer där jag varit innan men nu hade vi mer tid att åka runt på platserna.
Den här resan kommer att presenteras som en orgie i bilder men jag ska också försöka berätta lite runt i kring bilderna.

Anchorage
2019-06-01
Vi flög från Arlanda till Anchorage via Chicago. För mellanlandningen i Chicago hade vi tre timmar på oss. Lugnt och skönt vid bytet tänkte vi men ack vad vi bedrog oss. I och med att det var inrikes behövde vi checka in väskorna igen också. Det var heller ingen smidig process. Det var köer till diverse kontroller överallt och vi hann ganska precis till gaten när vi skulle borda.
SAS hade bra flyg med god mat och mellanmål.

På flyget till Chicago satt vi 2 + 4 + 2 där Gunsan och jag hade en egen 2:a. Det var otroligt skönt.
I Anchorage gick det smidigt. Det flöt på bra med väskor och vi fick snabbt tag i bil. Hertz hade dåligt med mellanbilar inne så vi fick välja på en pickup eller en minivan. Jag tog det sistnämnda då ett flak inte kom till särskilt bra användning för oss. I garaget fick jag nästan en chock. Något “mini” över denna van kunde jag inte se. Det var som att gå in i en etta med kokvrå. Spiralvägen ut från parkeringsgaraget gick bra och vi kom fram till hotellet till slut.

Det var kväll och vi var trötta efter en lång resdag. Vi packade upp, lugnade ner oss lite och hoppade i sängen. Jag vaknade 03:30 och kunde inte somna om, typiskt.

2019-06-02
Dags för frukost. Jag hade varit uppe ett tag och var riktigt hungrig. Tänkte nästan nalla av vårt förråd av hårdbröd och mjukost men höll ut. Hotellet hade en konstig frukostmeny. Jag valde till slut en frukosthamburgare.

Idag skulle vi göra staden. Anchorage är en stor stad, till ytan. Med omkringliggande områden är det 300 000 som bor där. Från vårt hotell är det drygt en mil till Cabelas. Cabelas är en stor kedja med butiker som säljer vildmark, fiske och jaktprodukter. Mycket kul att spana in där.

Främst behövde vi björnspray men det gick ett par timmar till att kolla igenom allt. Vi köpte en stor påse beef jerky också.

Vi gick runt i staden och tittade på sevärdheter, köpte myggmedel på Big Ray’s, käkade på gallerian på 5th avenue innan vi handlade inför kvällen. Vi köpte frukt och frukost till oss och en kartong öl till mig 🙂

En kanadensisk öl jag provade när jag var i British Columbia….

2019-06-03
Det blev en tidig promenad down town. Morgontrafiken var lugn när vi kom ner trots att klockan var strax före åtta.

Idag var det dags för cykeltur. Vi tänkte hyra en tandemcykel och köra Tony Knowles Coastal Trail (TKCT) fast lite längre och några twistar. Jag testade först på trotoaren och det var lite underligt att svänga. Vi tog en promenad några hundra meter från cykelstället till “cykelvägen”. Den ca 18 kilometer långa kustvägen mer eller mindre startar vid Oscar Andersons hus. Huset är byggt 1915 och är idag ett museum. Oscar var den artonde personen som satte sin fot i tältlägret. Anchorage var då bara ett gäng tält, leriga banker ned mot Cook inlet och en massa skepsvrak. Svensken var en driftig herre och startade flera företag bland annat inom slakteri och bageri.

Det var inga problem att cykla på den annorlunda cykeln. Det fixade vi galant.

Långfredagen 1964 drabbades Alaska av en kraftig jordbävning med 9.2 på richterskalan. Det är världens näst värsta som mätts. Den skapade stor förödelse och flertalet byar förstördes av den tsunamivåg som skapades. Hela kvarter flyttades i Anchorage som var det ställe som också fick störst skador. En liten park med monument restes för att minnas och informera om detta.

Vi cyklade vidare och letade björn och älg längs vägen. Till slut säger Gunsan, “ÄLG”. Den låg inpå en skogsväg längs TKCT. Vi stannade och kon verkade lugn fast en liten kalv låg vid hennes sida. Jag tog fram lilla telet och tog några snabba bilder så hon fick vara ifred.

Efter ca ett par timmar var vi framme vid Kincaid Park. Slutet på TKCT men för oss började resten. Vi fortsatte på en cykelväg som skulle ta oss en bra bit till.

Nu var vi på väg mot de välbärgade kvarteren. Här fanns det gott om stora villor och det byggdes mycket nytt. Lite skämmigt att slänga fram kameran men ungefär så här ser det ut.

Vi körde runt och spanade in omgivningen ett tag innan vi cyklade runt och kom upp vid Kincaid Park från annat håll. Här tog vi en fika och tittade på utsikten.

Det blev också en rejäl omväg för jag ville se världens största, eller mest aktiva i alla fall, pontonplansflygplats.

Det finns och fullt av vanliga små bush-plan vid sjön och en landningsbana för dem.

Både sjöflyget och en gruslandningsbana ligger alldeles bredvid stora flygplatsen Ted Stevens.
Tillbaka vid Westchester Lagoon såg vi ett par mindre bergand. En art som lever endast i Nordamerika.

Det var skönt att få lämna in cykeln på eftermiddagen. 51 kilometer för två cykelotrränade rumpor var inte att leka med. Vi gick en sväng runt i Anchorage där vi hittade något trevligt ställe att äta. Sedan handlade vi på oss på Walmart för nästkommande dagar. Jag kunde knappt sitta resten av dagen. Det blev tidigt i säng.

Denali
2019-06-04
I dag skulle vi åka norröver till nationalparken Denali. Parken skapades 1917 efter 11 års arbete av Charles Alexander Sheldon. Denali NP är nästan 8 gånger så stort som Gotland. Där finns också Nordamerikas högsta berg Denali (tidigare Mount McKinley) på 6190 meter.
Vi gjorde ett snabbt stopp i den gamla indianbyn Eklutna. Rysk-ortodoxa missionärer kom till byn 1840.

Resultatet av kristendomen och seder från det ursprungliga folket är de andehus som finns på kyrkogården. Kyrkogården har använts sedan 1650.

Nästa stopp blev i Wasilla. Där finns huvudkontoret för kanske värdens största hundspannslopp, Iditarod.

Efter att ha fått en bra historielektion om loppet fick vi träffa kommande generationers mästare.

Nästa stopp blev en bit upp efter Parks Highway. Vi svängde av till höger och körde ett par mil till Talkeetna. En mindre by med knappt 1000 invånare. Byn har fungerat som avstamp för expeditioner till toppbestigningar av Denali och andra toppar i Alaska Range.

Om det är klart väder kan man gå genom skogen och upp till Talkeetna River och få en avlägsen blick av Denali.

Hungern gjorde sig påmind så det blev chicken Caesar salad på West Rib Pub & Grill. Där har också borgmästaren sitt kontor. Han heter Stubbs och är katt.
Bilen kördes tillbaka söderut till Parks Highway. En bit norrut ligger Wal Mike’s. Om det inte finns på Wal Mike’s så behöver du det inte. Jag köpte registreringsskyltar 🙂

Det är skönt att sträcka på benen när man kör. Om det går att få fin utsikt är det så klart ett plus.

Från den här platsen är det 6,5 mil till Denali. Det sägs att av de som kommer för att se berget får 33 procent se det. Men dessa 33 får då se hela, toppen, det som syns under molnen eller bara en fläck av det. Vi kände oss nöjda med vad vi fick se.

Strax söder om Cantwell ligger Broad Pass. Det är den högsta punkten på Parks Highway.

Det var fin natur på de flesta platser här. Det var bara att stanna bilen och spana.

På eftermiddagen kom vi fram till stället där vi hyrt en cabin. Inget lyx direkt men fräscht och toa inomhus 🙂

När vi installerat oss körde vi de sista 2 milen mot Denali-parken. Det finns en väg som går från Parks Highway till Kantishna 146 km in i parken. Det är inte tillåtet att köra med egen bil mer än de första 24 km. Ska man längre in får det bli turistbuss. Det skulle vi åka in med en annan dag.
Vi hann knappt mer än in i parken förrän vi såg vår första älg där. Vi hade redan sett ett tiotal älgar efter vägarna sedan vi kom så det var inget nytt precis.

Mycket mer djurliv än så fick vi inte se denna första kväll när vi bekantade oss med den fina nationalparken.

2019-06-05
Vi klev upp tidigt på morgonen för att hinna med morgonpigga djur. Det blev smörgås och färdigkokta/skalade ägg.

Ett snabbt stopp vid skylten till den mäktiga nationalparken.

Det var många snöskoharar efter vägen. Det var det enda vi fick se på de 24 kilometrarna in i parken. På tillbakavägen stannade vi till vid en bäverdamm vi kollat in tidigare. Där hittade vi en älgtjur betandes i slyn.

Matsäck hade vi i ryggorna. Vi hoppades på mer djurliv och var redo för en liten vandring i början av parken norr om vägen.

När vi gått en bit kunde vi se Horseshoe Lake. Vi skulle förbi den och bort mot Nenana River.

Vi mötte ett par som berättade att de sett en älgko med kalv borta vid bäverdammen. Att det finns bäver här visste vi redan.

Ett tag senare kom vi fram till bäverdammen men älgarna hade gått vidare. Bävrarna är verkligen flitiga. Det lär ta ett tag att bygga en sån här mur.

Nere vid Nenana River såg vi spår efter älgarna. Tyvärr inga spår efter björn. Gunsan tyckte det var bra 🙂

Det simmade lite änder i sjön. Annars var det ganska tunt med djur. En snöskohare såg vi i alla fall. Den var inte så rädd av sig.

En ekorre skrek på oss från sitt bo. Mer djurliv än så blev det inte denna morgon/förmiddag.
Efter en stunds vila i vår cabin käkade vi mat och gjorde oss redo för kvällspasset. Vi körde de 24 kilometrarna i början på Denalivägen igen. Ännu en älg lyckades vi se. Denna gången en ko.

Efter det blev det vandring vid Savage River.

En mycket vacker dal som påminner om norra Sverige. Här trivdes jag bra.

Vi fortsatte framåt till vi kom till en liten bro. Där korsade vi Savage River och fortsatte tillbaka på andra sidan.
Gunsan blev inte så glad att se skylten vid bron 🙂

Strax innan vi kom tillbaka till bilen var det ett riktigt kvittrande på några fåglar i snåren. Det var en sparv vi inte har i Norden.

Ännu längre fram tog vi oss över vattnet och ginade mot bilen. Där sprang något som jag tänkte att det kan inte ha varit en hare. Det visade sig vara en jordekorre eller arktisk sisel som de heter. Den engelska ordet är Artic Groundsquirrel.
Vi stannade och tittade på den och lyckades se var den hade sitt bo. Gunsan och jag tog lite bilder. Både på den och ett par harar som kommit. När siseln försvann bortåt följde jag efter. Jag väntade ett tag innan jag fick den på en bra plats.

Ett bra avslut på en riktigt bra dag. Det började skymma och vi åkte hem för att vara redo för en ny morgon.

2019-06-06
Idag var vi uppe extra tidigt. Vi skulle åka med guidad buss i Denali. 06:20 var tiden för detta. Guiden var Mike. En stor kille från delstaten Washington. Han hade kört dessa bussar i 10 år nu. Jag är inte alls så pigg på guidade turer men Mike kunde sin sak och berättade om historian bakom parken och även alla de djur vi kunde möta. Jag hade en fråga om hararna. De var så många tyckte jag. Tydligen kan snöskoharen få 4 kullar per år. Så fort de är födda så är det “Thank you Mom” och så sticker de ut i vida världen. De är lätta byten för andra köttätande djur. Till och med ekorren jagar hararna :-O.
Hararnas populationsmängd går i cykler. Växterna lär sig att skicka ut gift så hararna kan inte beta sin vanliga kost när de blir för stort tryck. Hararna försvinner och andra djur får det så klart tuffare. Vi såg en hel del hare från bussen. Vi såg även flera älgar på långt avstånd.
Det första större djur vi såg på nära håll var en grizzlybjörn. Den kom och gick i snåren där Gunsan och jag ginade kvällen innan.

Björnen försvann bortåt och bussen fortsatte framåt. Fler älgar på långt håll innan bussen stannade till. En ripa tyckte att den kunde ta det lite lugnt.

Naturen är som en blandning av Svalbard och svenska fjällen. Många flora och fauna skiljer sig inte helt heller.

Sable Pass är också ett tillhåll för Dall Sheep. Högt upp på sluttningarna kan man få se grupper av dessa.

Polychrome Overlook har fått sitt namn efter de färgglada vulkaniska klipporna. De finns de som säger att det är från den färglada vegitationen, vattendragen, bergen och glaciärerna också. Med en grå himmel var det dunkla färger men ett mäktigt landskap. Teklanika River är nästan tom på vatten uppe vid dessa källflöden.

Stoney Hill var ändplatsen för vår resa in i Denali NP. Har man tur och prickar in en klar dag kan man få fantastiska vyer med Denalis 6190 meter höga topp i bakgrunden. Det enda jag såg av Denali från denna plats var lite snö.

Det snöade lite på vägen tillbaka. Vägen vid Highway Pass är smal nog utan lera och flera i bussen knorrade på sig när Mike tog ut svängarna vid stupen.

Toklat River är en av alla floder som fyller Tanana River med vatten från detta område. Gemensamt har de att de är glaciärfloder.

Vi fick en riktigt bra dag med massor av vyer, djur och information.
En pizza smakar alltid bra när man är extra hungrig. Min pizza hade mycket kyckling och bbq-sås på sig. Nygrillat 🙂

Fairbanks
2019-06-07
Väskorna var packade och vi skulle fortsätta norröver mot Fairbanks. Alaskas näst största stad men bara drygt 30 tusen invånare. Fairbanks ligger ca 20 mil söder om polcirkeln.
Några platser var utstakade innan vi skulle komma till dit. Vi började med ett bryggeri i Healy, 49th State Brewing Company. De öppnade inte förrän om en timme så vi fortsatte norrut till nästa plats.

Här vid Stampede road/trail gjorde Christopher McCandless sin sista resa in i Alaskas vildmark. Chris gick ut high school 1990 med betyg som skulle räcka för att ta sig in på Harvard. Han skänkte bort alla sina pengar som skulle användas till detta och gav sig iväg på en resa runt USA istället. Efter 2 år var han redo för sitt slutmål, att leva ensam i Alaska en tid. Han fick skjuts en bit in på denna väg innan han vandrade iväg för att aldrig återkomma.

Stampede Trail var en tilltänkt väg till en gruva. Vägen byggdes mer eller mindre klar men saknade broar över några större vattendrag. Bland annat Savage River, Teklanika River och Sushana River. När broarna skulle byggas sattes det ut 3 gamla bussar där arbetarna kunde bo. Efter problem med bygget togs 2 av dessa hem och en lämnades som nödstuga för jägare. Den var också McCandless hem i några månader.

Tillbaka till bryggeriet och den så kallade “Magic Bus” som användes i filmen Into the Wild efter boken med samma namn som Jon Krakauer skrev 1996. Han berättar om ödet efter att ha intervjuat personer Chris träffat och läst dennes dagboksanteckningar. Bilder Chris tagit var nog också till hjälp. Filmen regisserades av Sean Penn och släpptes 2007

I bussen finns även en hel del fotografier uppsatta med Christophers anteckningar och ett par vykort han skickade precis innan han gav sig av på Stampede Trail.

Efter ett snabbt besök på bryggeriet åkte vi vidare norrut mot Nenana. En mindre by med under 300 invånare. Det finns ändå ett postkontor som är öppet 6 dagar i veckan, matbutik, kyrka, cafe och restaurang. De två senaste lever säkert mycket på turister.

1923 byggdes Mears Memorial Bridge för att länka järnvägen norrut över Tanana River. Den är 210 meter lång och en av världens längsta broar byggd med enkel balkmetod.

Alldeles vid floden Tanana står detta torn med tillhörande stuga. De tillhör en tävling som har körts sedan 1917. Nenana Ice Classic är vida känt.

Tävlingen går ut på att gissa rätt tid och datum när en stativliknande ställning rasar i isen. Det gäller att gissa rätt månad, dag, timme och minut. Övervakning sker dygnet runt när det är dags.

2019 års vinnare tog ensam hem en jackpot på $311.652 (ca 3 miljoner kronor).
Förutom de rysk-ortodoxa kyrkor vi sett i Alaska är det nästan bara skokartonger med kors på. I Nenana såg vi nog en av de finaste, byggd 1905.

Innan vi fortsatte norrut tog vi en tur genom byn och tittade sedan på flygplatsen. Alla byar verkar ha sin egen flygplats.

Vi körde sedan raka vägen till Fairbanks. Bar in väskor på ett halvsunkigt hotell (såg bättre ut på bild) och över till McDonald’s för en burgare. Här var det skillnad jämfört med Healy, Andersson, Nenana och de småbyar vi passerat på vägen.

Fairbanks verkar vara en större stad än antalet invånare. Här finns två militära anläggningar i närheten (Fort Wainwright och Eielson Air Force Base), ett universitet och Fairbanks är dessutom porten till norra Alaska.
I norra delen av staden finns ett fågelområde vi besökte. Vi gick någon kilometer men fick vända då det var översvämmat. Vid ängarna hitta vi en holk med en trädsvala.

Inne i skogen stannade vi till och tittade på lite fågel men så fort man stannat blev man överöst av mygg.

Efter att ha spanat av några stora ängar åkte vi tillbaka till hotellet för lite välbehövlig sömn.

2019-06-08
Morgonen startade med en torftig frukost innan det var dags att gräva guld. En bit norr efter Old Steese Highway finns Goldstream Dredge no 8. En guldgrävarmaskin som både gräver och vaskar guld. Den här “skördetröskan” användes 1928 – 1959. Det går nu att vaska för hand på platsen där det tidigare körts brytning.

I det gamla lägret bredvid fick vi guldet vägt. Gunsans var värt 8 dollar, mitt 16 🙂

Vi kollade in maskinen på nära håll innan vi åkte vidare.

Efter att ha försökt öka på reskassan åkte vid till nordpolen eller North Pole, Alaska. Här bor knappt 2500 människor. Den största attraktionen i byn är Santa Claus House. Där säljs julpynt och souvenirer. Utanför står tomten själv och hälsar en välkommen.

Byggnadsdelen längst till höger har souvenirer. Resten var fyllt med julpynt. Stor byggnad för att sälja sånt tycker jag.

Tomten flörtade med Gunsan. Det tycke jag inte om 🙁
Det blev en snabbis tillbaka till hotellet för vila och kolla av läget.

Dags för mat och vi letade oss fram i city. Big Daddy’s BarB-Q and Banquette Hall lät bra. Jag var sugen på något saftigt grillat. Kanske lite ribs. I menyn gick det att välja på en hel drös av olika ribs samt storlekar. Jag valde en variant med rök och full (hel). Den var mycket större än de jag äter hemma. Gunsan gjorde rätt som tog en halv.

Efter maten gick vi till ismuseet. Ägeren tog oss med till vad jag tror var en gammal biosalong där han visade bilder från Fairbanks ice festival. Senare förklarade han att man skulle gå in i kylrummet. Där kunde man ställa sig bakom en eskimå och knäppa kort. Eller som han sa det… “Put jor hed in de hål an tejk a pikatör. Den jo gå to de bar, hav a ber an tejk a pikatör”…. Det var tio minusgrader där inne men det gick bra de 15-20 minutrarna vi var där.

Det fanns jättemånga olika skulpturer. Björnar, slädhundar, skidåkare osv. När det blev för kallt för öronen gick vi ut och såg hur man gör saker i is.

Vi skulle åter igen hem och packa för en lång resa söderut men vi tog ett varv i centrum först.

På Golden Heart Plaza har man rest ett monument för de första bosättarna i området. I bakgrunden syns Immaculate Conception Church. En av de få kyrkor som ser ut som kyrkor vi är vana vid.

Staden delas av Chena River. Ett 16 mil långt biflöde till Tanana River.

6 mil uppströms Fairbanks finns en damm. Den byggdes efter att floden svämmade över och mer eller mindre dränkte Fairbanks 1967. Nu mer kan vattennivån kontrolleras.
Fairbanks är en ganska kriminell stad jämfört med övriga Alaska. Mer än 3 gånger så mycket mord och 25% fler anmälda brott än genomsnittet. Vi såg en hel del polisbilar där att ta hand om detta problem.

Dessa herrar oroade sig inte för polisen. Oftast är det ursprungsbefolkning som har problem med alkohol och droger. Vi såg detta i Anchorage också.

I Alaska hyllar man sin delstat och sin nation.

På kvällen packade vi ihop för vår resa mot Valdez. Jag öppnade den öl jag köpt i Healy på 49th State Brewing Company. En stor burk på 0.94 liter värmd i en hink med is från ismaskinen på hotellet.

Valdez
2019-06-09
Vi lämnade Fairbanks tidigt på morgonen. Tanken fylldes i North Pole. Efter 10 mil passerade vi Delta River och Alaska Range Overlook. 4 mil senare kom vi till Rika’s Roadhouse. Det här var ett stopp på Valdez/Fairbanks-leden mellan 1913 och 1947. 1917 anställdes svenskan Erika Wallen på gården. Hon köpte den samma 1923 och drev den till slutet.

Rika’s Roadhouse är idag ett museum

Avstånd för droskan

På parkeringen hittade vi Alaskabornas eller amerikanarnas favoritfordon mega-pickup. På dragkroken fanns som vanligt en stor husvagn med utskjutbara sektioner.

Det andra alternativet är en jättestor husbil som bogserar en mega-pickup som i sin tur har en fyrhjuling på flaket.
Hela vägen hade vi fantastisk natur och eller utsikt. Denna bild från södra delen av Delta Junction

Vid Black Rapids Glacier finns ett område där man har chans att se Wood Bison. Den större varianten av bison som kan väga närmare 1200 kg och ha en höjd på 2 meter.

Vi fick tyvärr inte se några skogsbison här men en fin vy är inte fel det heller.

Oljan är väldigt viktig för Alaska. De borrar efter olja vid Prudhoe Bay vid Beauforthavet norr om Alaska. Oljan skickas sedan i en pipeline ned till Valdez. Den står för huvuddelen av inkomsterna för delstaten. År 2010 var det 89 procent. Alla som bott i Alaska under ett helt kalenderår får också en slant från en fond. Förra året var det 1600 dollar.

Efter 40 mil kom vi till Glenallen. Byn döpt efter militärerna kapten Edwin Glenn och löjtnant Henry T. Allen.

Vi käkade i byn och tog en bensträckare innan vi fortsatte söderut. Nästa stopp blev vid Copper Center och Copper River där vi fick oss en historielektion i koppar och guld-brytning. Idag bor ett par hundra människor i området men det är populärt för rekreation.
En bit till söderut….

Thomson Pass är en öppning i Chugach Mountains nordöst om Valdez. Vägen passerar på 855 meters höjd där. I Alaskas snöigaste plats faller i snitt 13 meter snö om året. Vintern 52/53 föll 24.74 meter snö. Rekordet per dygn är 160 centimeter. Sedan 1950 är vägen öppen vintertid.

Det blev stopp vid både Bridal Veil Falls och Horsetail Falls innan vi kom fram till Valdez

Valdez är ett samhälle på cirka 4000 invånare. 1964 blev Valdez rejält drabbade av jordbävningen (Good Friday Earthquake). 32 människor dog i den 9 meter höga tsunamivågen och byn flyttades (54 hus) 6 kilometer. 1989 var nästa stora olycka. Även det var på en långfredag. Oljetankern Exxon Valdez med kapacitet på 235 tusen m3 gick på grund. Man räknar med att upp till 120 tusen m3 läckte ut i havet från den 301 meter långa båten och skapade stor förödelse. Skeppet förbjöds att köra i Prince William Sound. Nu mer har man vidtagit åtgärder där bara lotsbåtar får köra in till Valdez. De som varit med länge i byn är inte så förtjusta i långfredagar längre.
Här började vår resa med bättre hotell.

Trots att vi hade kylskåp på rummet fanns det en ismaskin. Det kanske är kulturen som kräver det.

Vi hade rest hela dagen så det blev en snabb tur ut i byn för att kolla läget.

Det var varmt nu. Det märktes att vi åkt 60 mil söderöver.

2019-06-10
Vi fick en bra frukost på hotellet. Precis vad vi behövde infor vår paddlingstur. Det var bara jag, Gunsan och en guide. Att hyra kajak utan guide gick inte. Vi skulle åka ut till Mineral Creek en bit ut i viken. Vi hade provat tandemcykel. Nu blev det tandemkajak. Det kändes helt okej när vi gled genom småbåtshamnen. Svårare var det att positionera sig för att fota.

När vi kommit ut på öppet vatten såg vi vår första vithövdade havsörn på nära håll. Gunsan skötte paddlingen så jag lyckades få en bild på den med.

Vi hade en underbar tid på vattnet. Himlen var klarblå och det var njutbart att paddla.

Mineral Creek hade inte högt vattenflöde för stunden. Vi tog en promenad upp en bit och tittade på olika stenar med diverse mineraler i. Efter en kort fikapaus gav vi oss tillbaka till båtarna och paddlade hemåt.

Det blev inte längre än 8.5 kilometer men en riktigt fin inramning på turen.
Vi gick Dock Point Trail runt och njöt av värmen. Det var verkligen lågt vatten.

Jag hittade en blomma jag tyckte var fin. Inte så färgglad men fina former.

När vi kom i skogen hörde Gunsan ett ljud och blev rädd. Hon höll redan i mitt pekfinger och det drog hon i så det knakade högt. Det var ingen björn där men det hjälpte inte mig. Jag fick rejält ont. Efter det höll vi oss på öppna ytor och tittade på örnar.

I centrum åt vi sen en jättegod laxrätt med pommes frites. Det lät inte något vidare men Gunsan som hatar pommes frites tyckte också om det. Efter maten utforskade vi byn lite mer.

Konstnären Peter Toth har rest statyer över urbefolkningen sedan 1971. Det har blivit mer än 70 viskande jättar i alla 50 delstater, Kanada och Ungern.

Vi handlade frukt på det lokala Safeway och packade sedan för nästa långa resa.

Seward
2019-06-11
Dagens färdplan var att köra tillbaka till Glennallen och där ta Glenn Highway mot Anchorage. Från Anchorage skulle vi sedan ta Seward Highway ner till just Seward. En resa på ca 70 mil. Vägen mellan Anchorage och Palmer byggdes på 1930-talet. Under andra världskriget byggde militären en bättre väg som nådde ända fram till Glennallen. På väg norrut från Valdez märkte vi att trafiken ökat något. Turistbussar var inte ovanliga att se. Det var dock ingen trängsel på vägen. Utsikten gick inte att klaga på heller.

Det blev många stopp efter vägen. Dels för att vi skulle köra länge men mest för att det var vacker utsikt.

Vi rullade på till Anchorage för välbehövlig middag. Klockan var strax efter 4 PM och nu var det tätt med bilar. Trots köer i alla 5 filer tycker jag trafiken flöt på bra. Ett snabbt matstopp senare var vi åter på rull.
Vi kom fram till Best Western i Seward sen eftermiddag eller tidig kväll.

Vi slängde in väskor för att få en titt på byn. Seward är inte stort. Här bor knappt 3000 människor. Fisket är liksom i Valdez viktigt. Det är turismen också. Djurlivet och glaciärerna i Kenai Fjords National Park lockar. Jag var här i slutet av augusti för 3 år sedan. Då infann sig inte lyckan så nu hoppades jag på en bättre båtresa i fjorden.

I centrum spanade vi in några kvällsöppna affärer innan det blev sängdags.

2019-06-12
Klockan åtta skulle vi vara nere i hamnen och möta upp Jim Barkley som äger Alaska Saltwater Lodge. De är de enda som kör en mindre båt med högs 14 personer. Jag hade åkt med den tidigare och båten var bra och inte så hög. Nu visade det sig att det var problem med båten och om vi ville kunde vi få följa med en större båt istället. Detta var inte kul att höra. De större båtarna tar säkert 80 till 100 personer. Han lovade att vi skulle få mellanskillnaden tillbaka i och med att jag noterat att det skiljer rejält i pris. Väl nere i hamnen visade det sig att det var ganska lite folk på båten. Vi skulle dessutom få åka längst ut i fjorden. Jag höll tummarna på en bra resa trots nederlaget.

Det var morgon och inga vindar inne i Resurection Bay. Vattnet blir grönt av glaciärernas sediment (silt). Vi fick möta en havsutter på nära håll som inte verkade allt för oroad.

Jag är möjligtvis lite bortskämd med att se knölvalar. Det var inget jag blev begeistrad av nu. Konstigt hur det kan bli.

Gunsan tyckte det var jättekul att äntligen få se späckhuggare. Hon har hoppats på dessa två tidigare turer i Skottland. Nu blev hon lycklig 🙂

Det är stor skillnad på hanar och honor.

Jag hade sett fram att få se de två lunnefåglarna på lite närmare håll. Senast såg jag bara hornlunne på håll.

En fågel jag aldrig hört talas om är hornalkan. Den var säregen med sitt horn på näbben

Ungefär halvvägs fick vi en typisk amerikansk lunch. Chips, bar och smörgås….

Båten tog oss ända bort till Northwestern Lagoon och Northwestern Glacier. Där blev vi kvar ett tag och fick se några ras.

Sälarna samlades på isflaken som ramlade ner från glaciären. Det var en stor grupp som höll till där.

Havsuttrarna är sällan på land. Den har mamman hade letat sig upp på land. Där masserade hon sin unge.

Där sjölejonen håller till luktar det inte så fräscht. Inte är det direkt tyst heller för det kan bli hektiska diskussioner.

En havsörn flög in nära båten och dök ner i vattnet. Några sekunder senare kom den upp men lyfte inte. En havsörn har inte impregnerade fjädrar som sjöfåglarna och inga simfötter. Den fick paddla med vingarna som åror i vattnet för att ta sig mot land.

Båten åkte iväg då örnen hade det kämpigt men på håll gick det att se med kikare att den kom upp ur vattnet och kunde äta sin fisk. Vi var så gott som tillbaka i Seward vid det här laget. Båtresan på drygt 23 mil tog över 9 timmar så det blev en lång tur. Det var redan eftermiddag så vi tog en sväng till Safeway och handlade något att käka. Det blev något gott att dricka också 🙂

Homer
2019-06-13
Vi hann precis med frukost innan vi skulle ut. Det var hämtning vid hotellet 08:15. Det skulle åter bli en fin dag.

Innan vi begav oss mot Homer skulle vi till Stoney Creek strax norr om byn för lite Zipline. Efter instruktioner angående manuell broms skjutsades vi och några ungdomar från lower 48 upp en bit på berget. Där fick vi testa ett par korta zippar innan vi bjöds på svindlande åktur med härliga berg i bakgrunden.

Jag tror det var 8 zippar och 3 broar att ta sig över. Dessutom fick vi repellera ett par gånger. Kul fast vi kört detta tidigare på annan plats. Framåt 1 PM var vi klar för avfärd på Sterling Highway.
Vi stannade till på flertalet platser under vägen och kollade men det blev inget längre stopp förrän i Soldonta. Där gick vi in på Fred Meyer’s och handlade. Jag fyndade ett par Levis 501’or för 350 kronor. Till och med bättre pris än 2016 när jag köpte sist.
Nästa stopp blev Old Ninilchik Village.

I den gamla delen av stan finns det inte många hus. Byn byggdes av ryskättlingar som var jägare och fångstmän och ville ha sin egen bit mark. Det blev en spöklik promenad upp på kullen för att titta på den rysk-ortodoxa kyrkan. Från toppen var det vacker utsikt över byn och Cook inlet.

De rysk-ortodoxa kyrkorna har ofta coola namn.

En begravningsplats bakom kyrkan hade så kallade andehus vid sig. Där läggs också minnessaker från den begravda. På en grav var det flera läskburkar och godispåsar.
Tillbaka på Sterling Highway igen fick vi se en fantastisk syn. En havsörn seglade lågt över bilen och tog en död ekorre i motsatt körfält bara ca 15 meter ifrån oss. Med utspända vingar ser man verkligen hur stor en örn är.
Nu var det inte långt kvar till Homer. Vi stannade vid “porten” till staden för några kort.

Kvällen började smyga på oss. Vi skulle anmäla att vi var på plats ute på flygplatsen och få tid ifall det blev någon resa till björnarna. Vädret såg lovande ut för morgondagen och vi skulle vara på plats vid 06:00 på deras kontor vid flygplatsen. Att det blev så tidigt beror på tidvattnet. Efter detta blev det McDonald’s och handla matsäck till morgondagen. Det blev snabbt in på Best Western Bidarka Inn. och sova efter detta.

2019-06-14
Ännu en tidig morgon. Frukosten på hotellet öppnade 6 så vi fick ordna det själva. Vi var i bra tid till flygplatsen och kunde ta det lugnt. Efter en kortare genomgång blev vil lotsade till planet vi skulle flyga med.

En Cessna med plats för 6 personer tog oss upp i luften. Vi hade sällskap av två andra svenskar och en amerikan. Mannen i paret hade bott i USA och hade sin far med sig. Homer Spit och Kachemak Bay syntes bra från luften.

Efter att ha korsat Cook Inlet fick vi en härlig tur runt diverse berg och dalgångar.

Innan planet stannade hade jag sett två björnar. Den ena var på väg mot oss. Jag antar att det var en hona som hade varit och letat musslor eller grävt efter plattfisk.

Hon passerade på mindre än 10 meter och verkade inte bry sig. Helt fokuserad på mat. Hon tog lite sedge-gräs och tuggade innan hon gick vidare.

Vi följde (gick parallellt) den andra björnen och hoppades den skulle hitta någon mussla. Så länge vi såg gjorde den inte det.

Vi gick bort genom en skog och kom ut vid ängar med vattendrag. Det var minst 10 björnar i området. Jag förstår att de trivs här.

Svårt att säga storleken på den här herren men de laxätande kustbjörnarna blir stora.

Några laxar har inte kommit till området ännu. Björnarna får hålla sig till gräs, musslor och plattfisk. Så även örnarna.

De större björnhannarna hade koll på varandra och såg ut att hålla avstånd. De hade koll på oss också.

Det blev inte så många timmar med björnarna med kul att få se ett nytt område de håller till vid. Jag hade gärna stannat någon dag till i Chinitna Bay.

Piloten frågade om vi ville se en aktiv vulkan. Det kom inga protester över mitt “of course”. Det hade blivit molnigt så det var inte så mycket att se uppifrån men innan vi fick höjd var det fantastiskt.

Vi flög fram och tillbaka några gånger. På håll kunde vi se ett berg. Till sist var vi så nära att det gick att fota med mobilen. Vulkanen är Mount Iliamna och är en av de aktiva i “Ring of Fire” som går från Sydamerikas västra kust, runt Nordamerikas västra kust, följer Aleuterna mot Ryssland, ner via Japan och Sydost-Asien mot Nya Zeeland.

Det går inte att ta fel på Homer Spit. Väl där är det inte långt till flygplatsen. Flygturen på ca 40 mil tur & retur tog drygt 2 timmar.

Efter dusch på hotellet åkte vi till Homer Spit. Jag hoppades på lite havsutter i hamnen. Jag tror vi finkammade varenda brygga utan att se någon.

Båda kände av hungern och vad kunde bli bättre en fiskrestaurang här ute? För min del blev det hälleflundra. Gunsan åt lax.

Efter maten blev det en sväng runt souveniraffärer och restauranger.

Seafarer’s Memorial är rest för alla de fiskare och sjöfarare som fått sätta livet till när hårt väder slagit till.

Det började närma sig kväll och vi åkte till Beluga Wetlands för att se om någon av de två älgar Gunsan såg i morse var kvar. Tji fick vi….

2019-06-15
Idag var det reservdag för björnar. Vi var ganska nöjda efter ett hittills hårt schema. En liten sovmorgon och lugn frukost senare var vi på väg till Kachemak Bay. Vi skulle se var Kilcher’s (Alaska the Last Frontier på Discovery) bodde. Yule Kilcher kom från Schweitz 1936 till USA. Han startade ett hemman i Katchemak Bay, Alaska 1941. På marken han hittade fanns allt han behövde. Kol för värme vid vattnet, träd till virke att bygga med och rent vatten i flera bäckar. Där byggde han också sin första bostad med sin fru Ruth.

Det var inte så stort men om man bara hade 8 barn behövde man inte så mycket plats förr i tiden.

Yule och Ruth jobbade och slet med att utveckla gården. Många av de ängar och stigar han gjorde används än idag.

Vi gick de 1.5 kilometrarna ner mot stranden för att se hur det ser ut. Vägen ner ska ju vara så bedrövlig och farlig. Den första biten var som vilken brant skogsväg som helst men den sista tredjedel var inte att leka med om det var lerigt. Strax innan vi kom ner fick jag syn på Atz-Lee’s drickskran. Han visade den i något program. Visst var jag väl lite törstig?

Nere vid vattnet såg vi mycket stenkol. Kilchers bröt detta för att värma stugorna förr.

Stranden var bitvis svart efter kolet.

Två örnar spanade av luften ovanför och fick mig att fokusera på dem. Jag hade ju ändå burit med 8 kilo kamerautrustning. Under tiden letade Gunsan snäckor och hade riktigt tur. En ganska stor skruvsnäcka hittade hon.

Det var hon värd. Som hon letat när vi varit på alla stränder i Skottland och jag hittat två 🙂
Vägen tillbaka upp var kämpig. Svetten rann om mig då det var ganska varmt och jag hade en hel del i ryggan. Otto bodde alldeles där vi parkerat bilen.

Vi hann med att heja på Eve och barnen innan vi åkte tillbaka till Homer. På kvällen tog vi det lugnt. Det blev lite gott från Safeway och någon film på surfplattan innan vi somnade.

Girdwood
2019-06-16
Vi skulle inte till Girdwood förrän på kvällen idag. Båtresa från Homer stod på schemat och vi skulle besöka Seldovia. Den lilla byn ligger på andra sidan viken och nås bara med båt eller flyg. Det går båt dit 2 gånger om dagen. Tar man den tidiga båten får man en naturupplevelse på köpet.

Här på Gull Islands var det hundratals grisslor och måsar.

En och annan lunnefågel fanns med i dessa gäng.

Grisslorna höll till i samlad trupp i vattnet.

Det var ett antal små öar eller pinnacles som de säger “over there”.

Här kom svaret på varför grisslorna var i vattnet. De är inte lika kvicka på vingarna som måsarna så de dyker hellre.

Nog med fåglar. Nu ville jag se något annat. Kanske en havsutter eller två?

Havsuttrar kan hålla varandra i handen ifall de somnar. Då riskerar de inte att tappa bort varandra. Vi kom efter ett tag till en till liten ö med mycket fågel. Jag strundate helt i fåglarna för det fanns minst 50 havsuttrar i vattnet.

En del var ensamma. Andra höll sig i större grupper.

Klippformationer på en ö. Undrar hur länge dessa står kvar.

Örnar var knappt kul längre. Vi hade sett en hel det innan denna båttur och här utanför Seldovia fanns det massor. De satt en eller flera varje kilometer.

Det här är Elefantklippan. Ett populärt utflyktsmål verkar det som.

Alldeles utanför Seldovia gick ett par geologer igång rejält. Jag såg bara den röda stenen och höll koll på tobisgrisslorna.

Hamnen i Seldovia hade en välkomstkommitté. Ännu ett utterpar fick vi se. Att honans nos är rosa beror på att hanen biter sig fast i ansiktet på henne när de paras. Nosen är alltså skinnfläkt.

Jag tog Gunsan med mig till Seldovia Slough för att se husen på pålar. Tidvattnet här kan vara så mycket som 7 meter över normal havsnivå så det gäller att ta till när man bygger. När vi kom fram till bron som går över vattnet började det regna. Ganska rejält dessutom så vi tog oss till en restaurang mitt i byn. Jag beställde en god hamburgare.

Ett bättre ljus hade förmodligen gjort husen och dess läge mer rättvisa.

Vid sidan av bron såg jag samma skyltar som vid indianbyn Hartley Bay i Kanada. Jordbävningar är inte alltför ovanliga i Alaska. I Hissen på hotellet i Anchorage hörde jag två killar prata om en grad 7 ett par månader tidigare.

Det finns inte så många vägar i Seldovia men om man har en bra fyrhjulsdriven jeep kan man köra 4 mil till Red Mountin. Det är inte så billigt att skeppa hit en bil så de som har en bil kör nog den tills den stannar.

Till och med Seldovia har en Post.

Vi vandrade genom staden och tittade på byggnader. En skokartong med kors på var kyrka. En del udda hus blandades med nya och äldre. Jag gillade de äldre bäst.

Husen är kanske inte så gamla. Jag kan tänka mig att vädret och saltvattnet sliter hårt på fasaderna.
På en kulle ligger den rysk-ortodoxa kyrkan i Seldovia. Den heter Saint Nicholas precis som i Eklutna. Helgonet ska skydda fiskare och sjöfarare.

De flesta byar har sin namnskylt. Vissa har lagt ner mer tid än andra. Den här tyckte jag var bra.

Innan den stora jordbävningen 1964 var alla Seldovias gator av trä. Något jag också känner igen från Hartley Bay i British Columbia. Idag finns det bara en mindre bit kvar av denna väg nere vid vattnet.

Tiden bara rann iväg. Tillbaka till båten där vi fick en liten stund med uttrarna. De hade precis parat sig och körde lite tvättning efter det. Det är många hår att tvätta på en utterkropp. Med underull har de lika många hårstrån på en kvadrattum som en människa har på hela kroppen. Flest av alla i djurvärlden.

Båten tog oss tillbaka till vår färdigpackade bil som i sin tur tog oss raka vägen 30 mil till Girdwood. Den enda bild jag tog under den resan var då vi stannade vid ett vägarbete srax innan vi var framme.

Vi var riktigt sena och hade lite problem att komma in på vårt hotell eller värdshus SkiInn.

2019-06-17
Girdwood/Aleyeska hette från början Glacier City. Namnet kom från de 7 glaciärer som finns runt samhället. Dessa 7 födde i sin tur mängder av vattendrag där det vaskades guld. Efter den stora jordbävningen 1964 flyttades det mesta av byn upp i dalen 4 kilometer. Tidigare låg den direkt vid stora viken Turnagain Arm. Marken var inte beboelig då den blev instabil. Idag är det uteslutande en skidort. Det var dags att ta sig till kabinbanan.

Ett antal familjer byggde skidorten Aleyaska Resort då inkomster och jobbtillfällen i byn försvann under 1950-talet. Idag är det Alaskas största skidort med 6 stolsliftar och en kabinbana.

Visst var det fint att se men det är lätt att bli bortskämd här o visst hade vi sett bättre…

Efter middag bredvid boendet åkte vi till Alaska Wildlife Conservation Center som ligger i närheten. De tar hand om föräldralösa ungar, skadade djur och försöker bevara arter som har det svårt.

Den här björnen tyckte förmodligen det var varmt (som jag).

Ibland hittade den några benrester i vattnet som den lekte med och gnagde på också.
Skogsbison förklarades utrotad i Alaska i början på 1900-talet. En hjord hittades i Kanada och med den och djurparker har man avlat fram en flock på 100 stycken som släpts i sydöstra Alaska där vi passerade tidigare. Skogsbison är större och ulligare än präriebison.

Den här älgen tog det lugnt. Det gick förbi oss alldeles vi staketet och lade sig ned. Där tuggade den lite på pinnarna och idisslade.

Efter vi sagt hej till vargar och svartbjörn åkte vi tillbaka till boendet i Girdwood för att packa väskor. Imorgon skulle vi norrut igen.

Innan ALLT kunde packas ned skulle vi hitta en bra grusväg att åka iväg på där jag tänkte tömma mitt björnspray. Det blev en mil upp mot Crow Creek förbi guldgrävarna. Det blåste och var lite problem att fota/filma då jag inte vill ha sprayen på mig själv. Jag satte upp en kamera för filmning och gjorde mig klar. Flaskan tömdes på några sekunder. Det gjorde mig aningen förvånad. httpvh://www.youtube.com/watch?v=nScZSU3-Zyw&vq=hd720

Det var kortare än jag trodde. Både avstånd och tid.

Efter detta hoppade Gunsan in i bilen då det var mycket mygg. Jag tvättade av händer från det runnit ur flaskan innan jag slog en båge i gräset. Gunsan började hosta när jag kom in i bilen. Jag hade visst trampat i något!? Ut igen och sköljde av skorna i diket och sedan åkte vi. Därefter började det bränna under mina kalsonger. Jag tänkte stanna för att skölja med vatten när det var en klump på vägen. Det var visst ett piggsvin som slickade salt/mineraler från vägen. De verkade först inte bry sig om oss men hoppade upp i ett träd när vi närmade oss. Inget teleobjektiv med så jag fick rulla fram ytterligare.

En rejäl överraskning och trevlig sådan. Piggsvinet klättrade uppåt och jag hade bråttom hem. Några sköljningar med vatten senare löste det sig bra. En minnesvärd biltur 🙂
Vi packade klart väskorna för morgondagen och jag tömde mina sista Alaska-öl för den här gången.

2019-06-18
Efter frukost blev det en kort promenad i Girdwood. Vi skulle skämmas lite och fota hus igen. Här finns riktigt fina hus och tex Anchorage Borgmästare Ted Stevens bodde här tidigare. I det här huset skulle jag kunna tänka mig att bo.

Nu lämnade vi Girdwood och följde Turnagain Arm mot Anchorage. Nästa stopp var Potter Marsh där vi skulle kolla efter fåglar. 1.5 kilometer innan vi var framme ropar Gunsan STOPP – – ÄÄÄLG. Ett par hundra meter längre bort kunde jag vända och älgen var kvar. Det visade sig vara 3 stycken till och med.

Vi tittade på dem några minuter innan de lommade iväg. Vi hade fått se en hel del älg på resan men det var kul extra med kalvarna.

Borta vid Potter Marsh hittade vi ytterligare en ko med kalvar. De låg till en början i det höga gräset vid vattnet och idisslade men ställde sig upp ibland.

Mamma älg tröttnade till slut och gick ut i vattnet. Jag trodde ungarna skulle följa med men hon var visst törstig.

och så kliade det bakom örat….

Älgarna gick bort mot skogen igen. Kanske blev det varmt. Vi fortsatte i alla fall med att titta efter fåglar. Det var en del krickor och andra sjöfåglar bland vassen på andra sidan. Ett simmande däggdjur vi såg måste ha varit en bisamråtta. Det blev tyvärr bara en suddig bild på den. Kanadagäss var det gott om. Nästa år blir det säkert fler. Runt de vuxna sprng ett koppel av ungar. En vandrade lite för sig själv.

I Katmai hade jag sett större gulbena. Detta var enligt en ornitolog på platsen en mindre gulbena

En fågel som i Sverige räknas som nordlig fanns här i söder också. Common Redpoll. De jag såg tyckte jag var i klarare röd färg än hemma.

Efter lite svalor, måsar, gäss och änder fortsatte vi norrut mot Anchorage. Väl där körde vi 10 mil extra norrut för att komma till Independence Mine Historical Park. Det hade börjat regna och var rejäl dimma på den smala bergsvägen den sista biten. Från att knappt se 10 meter klarnade det upp till godtagbar sikt.

Gruvan bestod av 83 i hopslagna claims (gruvlotter) på en yta av 5,5 kvadratkilometer. Toppåret 1941 jobbade 204 man här. 22 familjer bodde i den lilla byn och 8 barn hade skolgång här. En flicka som åkte mycket längdskidor blev så duktig att hon kom med i USA’s olympiska lag senare. Kriget stoppade gruvan 1943 och det var svårt att få den lönsam igen efter det. 1951 stängdes gruvan igen helt.

Det hade nu blivit eftermiddag så vi fick packa ihop och bege oss till Anchorage för mat och senare till flygplatsen Ted Stevens.

Med tidsomställning och byte i Chicago igen kom vi hem den 20/6

Summerat fick vi en riktigt bra resa. Förutom sista dagen då det regnade i Hatcher Pass var det bara dagen vi åkte till Valdez som det regnade rejält. Annars bättre än förväntat.
Vi fick se mycket djur. Drygt 30 älgar, 15 björnar, +50 havsuttrar, +100 havsörnar, +100 snöskoharar, +50 dallsheep, +50 caribou, några knölvalar, 3 grupper späckhuggare och en jäkla massa sjöfåglar. En trevlig bonus var ett antal jordekorrar och piggsvinet. Jag önskar vi fått se fler älgar och björnar i Denali.