Mot Alaska igen och åter dags för hundspann. Det tog mig 23:40 från första flyget till jag landade i Fairbanks. 1 dygn och 4 timmar. Nu var jag äntligen framme och skulle få några extra dagar i Fairbanks innan flyget till Eagle. Onsdagens billigare flyg betalade för hotellet.

Fairbanks International Airport

Hotellrummet var riktigt inbjudande. Jag hade knappt sovit en minut på resan.

Tidig morgon och promenad in till centrum. Det var 3.5 kilometer till fots. Härligt väder om än kalla mornar. Det låg på -15 eller under i stort sett alla dagar.

Husen här är allt från små timmerstugor till skapliga mansions.

Unknown First Family på Golden Plaza

Efter ett tag behövde jag en publik toalett. Det enda jag hittade nu var Mecca Bar. Där fick jag se att Alaska Brewing Company gav bort glas med tryck av årets Iditarod Race. Tyvärr var de slut men jag tog en öl i alla fall.

Jag hittade också en burk jag inte sett innan. Jag tycker inte ens om kaffe så det var ingen hit.

Rundorna jag gick blev långa. Det blev nog upp mot 15 kilometer om dagen. Nu måste jag trampat de flesta gator i Fairbanks.
Fin postlåda.

Skymning vid Chena River.

Mitt hotell ligger i närheten av Pioneer Park. Där passerade jag ofta fast det inte är öppet att gå in någonstans.
Utanför flygmuseet.

Hjulångaren Nenana trafikerade floderna Yukon och Tanana fram till 1954.

Det är lite roligare stil på husen här tycker jag.

En kväll när jag gick hem fisk jag se två älgar beta i slyn. Kul då jag sett flera spår av tidigare.

Bara fantasin har gränser.

På den nordöstra sidan av stan provade jag att gå in på baren Brewster’s. Där hade de glas kvar. Jag fyllde på med en Alaskan White

Iditarod 2025

Mitt i stan finns några fina väggmålningar.

13 kilometer fram och tillbaka men det var det värt

Frukost på hotellet. Pannkakor blev det också….

Flygplansvrak

Noel Wien var den första piloten som flög i Alaska. Mellan 1924 och 1925 var han också den enda.

Nere vid flygplatsen finns Pike’s Waterfront Lodge. Där går starten av Iditarod. Jag var där och kikade när de förberedde inför morgondagens start.

På andra sidan Chena River.

Närmare mitt hotell finns ett hus jag blev lite sugen på.

5 nätter i Fairbanks går fort. Nu var det dags att flyga med postplanet till Eagle igen.

I hyfsat lugn färd med inte för mycket turbulens.

Vidderna känns oändliga.

Framme i Eagle och allt ser ut som jag kom ihåg det. Det är ju ingen storstad direkt med ~80 iinvånare.

Eagle Bluff

Posten har öppet 5 dagar i veckan. Ingen utdelning av post dock.

Yukon såg blöt ut men vattnet var fruset.

Tillbaka på Hall Homestead. Java verkade glad att se mig.

I år skulle jag köra med Jake. Han hade guidat i området se senaste 4 åren. En yngre duktig kille från Utah. Vi drog ganska snart på en tur. ~500 meter framför ligger gränsen till Kanada.

En rolig tur på ca 12 kilometer tog oss tillbaka till gården där natten spenderades. Jag slaggade i samma cabin som förra året.

Delar av Hall Homestead och dess läge vid Yukonfloden.

Ny dag och lite längre tur. Idag skulle vi ta oss mot 70 Mile River och en cabin som finns där. Starten är tung då 6 ivriga hundar drar en nedför en lång och ganska brant backe. Den tvära kurvan längst ned gör det inte lättare.

Yukon River.

Vilopaus för hundarna.

Det gamla Fort Egbert ligger vid sommarflygfältet.

Upp på högre höjder.

En gammal cabin någon använde som affär för guldgrävarna i området.

Härlig miljö bland svartgranar.

På väg nedför.

Backen som heter Suicide Hill. Lång brant backe som avslutas med en stor is-puckel. Det är bara att försöka bromsa

Is-puckeln i Suicide Hill som man helst vill undvika.

Efter att ha följt isiga creeks så kom vi fram till Beaverpond Cabin.

Hundarna fick sin mat innan oss. Sedan tog vi en kort vandring till 70 Mile River och kollade läget.

Ingen större cabin men skönt att komma in och sätta sig ned ett tag.

Kvällen bjöd på rejält norrsken. Synd att det var lite trångt med träd bara.

Morgonen efter fick hundarna mat och vi åt frukost innan vi vände ekipagen “hemmåt”.

Paus efter vägen. Java undrar varför vi stannat.

Nu har vi klättrat uppför långt och har äntligen utförslöpor en bra bit.

Tillbaka över Yukon River.

Scarlett har en korp som hon lyckats tämja något. Jag fick lite hundmat att prova och till slut lyckades jag få Sambo att äta ur min hand också.

Ny tur med nya vägar. Vi skulle upp till Portage Pond och Fish Lake. Vägen den här gången gick över det som kallas Ravinen.
Här behövde hundarna mycket hjälp och jag behövde hålla tungan rätt i munen på isiga leder.

Efter Fish Lake körde jag 7 stycken. Bättre drag, något snabbare men också svårare att bromsa.

Det är inte alltid Yukon fryser på helt. Här gick det bra att passera.

Sist jag körde här var det på Yukons is. Då det inte är säkert nu blev det Land Trail.

Svartgranar växer upp bland brända dito.

Alaska-parkering

Framme vid Tatonduk Cabin. Tatonduk är ett biflöde till Yukon.

En sån här stuga skulle man ha.

Jake och Ishmo.

Gunsan skickade med sitt hjärta som skulle skydda mig <3

Vi hade 8 hundar inne under natten. Vi växlade så att alla fick chansen.

Morgonens utsikt från “kontoret”.

Jag var med och björnsäkrade stugan förra året. Vissa delar kvar än.

Under dagen gjorde vi en tur norrut mot Yukonfloden. Vi följde först leden som användes för Yukon Quest (hundspannstävling) en månad tidigare.

Paus i underbar natur.

Gammal mårdfälla

I kanten på Wood Island. Ett gammalt virkesupplag för en man som bodde där och högg ved till hjulångare.

Vila igen. Det är jobbigt med lös snö.

Tillbaka mot Tatonduk….

Lite värme är aldrig fel.

Vacker vy med granar jag minns.

Ramla INTE här.

Norrsken på kvällen. Här skulle jag varit för någon dag sedan.

En härlig morgon i naturen.

Vi fortsatte att trycka längre norrut.

Rätt vad det var hade en varg följt leden.

Långa bestämda steg i rak riktning.

Det är roligast att köra tekniskt i backar, krvor och trånga leder. På Yukon är det njutbart.

Vi pushade på norrut.

När vi stannade upp fick vi besök av ett par korpar. De flög riktigt nära.

Vid auk Bluff vände vi. Här var det sprickor i isen och farligt för hundarna.

Paus på vägen tillbaka till sista natten i Tatonduk.

Efter frukost selade vi på hundar och drog oss långsamt till Last Chance Creek där Scarlett och Wayne bor.

Där 70 Mile River rinner ut i Yukon finns en härlig cabin. Tyvärr förstörd av översvämning.

Härlig utsikt.

Tillbaka på släden.

Ca 400 meter nedförsbacke mot Ford Lake. Det var jobbigt att bromsa 7 vilda hundar.

Mina Wheel Dogs: Butch – Java

Swing Dog: Rowdy

Swing Dogs: Ragnar – Dixie

Lead Dogs: Waylon – Mac

Bild strax innan backen I’m Gonna Die. En brant backe ned på Yukon. Förra året krashade jag rejält i systerbacken I’m Gonna Get Hurt när det var isigt.

Passage över Yukon. Sedan bara en mile kvar upp till hemmanet.

Jag nöjd och likaså verkar hundarna.

En av de senaste valparna. Wayne har börjat träna dem att gå i sele, stanna och lyssna på kommandon.

Ishmo hade inte varit hemma på ett antal dagar. Han ylade och fick med sig resten av hundgården.

Slädarna parkerade.

På mornarna kunde det bli lite kallt men under dagen värmde det på en del.

Farväl Java, jag kommer inte att glömma dig.

Vid flygplatsen.

Planet har landat.

Hej då Eagle.

Lite kaos behövs ibland.

Hittade en ny Alaskan på långburk, Juneau Juice.

En nysläppt Pale Ale på pub också, Class 5.

Borta vid universitetet finns skylten där studenter brukar posera i badkläder i -40 C/F. Nu var det bara -15.5 C.

Museum of the North.

På expeditionsavdelningen fanns en motor som var med och utforskade Berings sund 1927.

Som snacks på vissa expeditioner användes Milky Way, Snickers, Mars etc. Denna förpackning från 40-talet.

Ben från Mastodon och Mammut.

Uppstoppad mat och jägaren.

Det var flera olika avdelningar. Här området som kallas Alaska Panhandle.

Korp huggen i sten.

Amerikanska lejon levde för flera hundratusen år sedan.

Guldrushen i Alaska har ingen missat.

Grönlandsval.

Ett blockhus från Kolmakovsky Redoubt byggt 1841.

3 nätter gick fort. En trött kille på väg hem.

Den här hittade jag i Seattle. Vilken grej, en hundtoalett inomhus

Mot Island.

En underbar tid i Alaska till ända igen. Det blev drygt 220 kilometer på släden. Både på utmanande och avkopplande leder.
Det kommer inte att dröja allt för länge innan jag ska tillbaka. Något att se fram mot.