För ungefär 1 1/2 år sedan var jag med Gunsan och körde hundspann i Härjedalen. Guiden vi hade tog oss med till detta område där vi först körde upp på fjället och stannade en natt i en bondgård som lagt ned och nu mer ägs av ett skogsbolag. Efter att ha kört runt en dag på kalfjället kom vi upp till en annan gård. Det var Lillhärjåbygget. Sveriges enda jordbruk i väglöst land och dessutom har de en fungerande fäbod. Redan då sa vi att det här skulle vi vilja se på sommarhalvåret.
Nu var det i slutet av sommaren och det skulle säkert vara mindre med blommor och fåglar i området men det var djur på fäboden istället.

Lillhärjåbygget
Vi lämnade staden tidigt på morgonen. Från E4 blev vägarna mindre och mindre. Till slut var det en riktigt dålig skogsväg kvar upp till en gammal fäbod där vi skulle parkera bilen. Trots alla skogsvägar jag åkt på för fiske och fotografering var detta den klart sämsta. Det var nog mer gropar och stenar än slät mark. Vi fick möte med vad jag tror det var ägarna till fäboden. Tur att de hade en riktig “truck” och körde av vägen bara.

Den gamla fäbodvallen Storhärjåvallen har gjorts om till sommarstuga. Det såg inte ut att ha varit betande djur där på länge. Vi bytte till kängor och lastade på ryggsäckarna våra och startade vandringen mot bondgården. Det var svårt att veta hur terrängen skulle vara då vi bara använt vinterleder innan. Stigen upp följde mest åsar och höjder men ibland var det blött under fötterna också.

Där det var blött fanns det lite proviant.

Vi hade riktigt kalasväder. Prognosen var att det skulle vara klart hela dagen.

Det tog inte lång tid innan det blåste in moln och Gunsan fick dra på regnskyddet på jackan och jag blev Barba-grön.

Lika snabbt som det kom drog det iväg och det blev strålande väder igen. Vi passade på med en paus och lite snacks.

Vi passerade några mindre skogspartier med blött blåbärsris. Blöta byxor är ingen höjdare men de kunde torka i stugan ikväll. Landskapet började öppna upp sig och nu var det inte så långt kvar.

800, 600, 400, 200 meter, till slut var vi framme vid staketet. Det var svårt att känna igen sig. Dels för att det inte var någon snö och dels för att vi kom söder ifrån denna gång. Vinterladugården kände vi ialla fall igen där vi hälsat på korna och hört historier av Eva som bor på och sköter gården.

Vi fortsatte förbi ladugården, bostadshuset och stallet. Stallet höll tidigare hästar men idag bor fåren och höns där. Vid Lillhärjeån stod det ett antal hässjor. Det var dags att ta vara på höet så att djuren hade mat under vintern. De får björkris också men hö är nog basvara. Bakom syns bostaden som drängen bor i. Tre drängar delar på arbetet. De jobbar och bor på gården två veckor i stöten. Två av dessa är Evas söner.

Detta är Benladan. Det är gårdens äldsta byggnad och har använts som förvaringsutrymme för slåtterverktyg och djurben. Benen kokades till buljong för rävar när de hade rävfarm några år på 1930-40-talet. Årtalet 1841 finns inristat ovanför dörren.

Vi gick nästan direkt till stugan då vi var hungriga. Fläskfilé och potatisgratäng hade vi med oss till första middagen. Vi pratade ett tag och jag tog mig en whisky. Det blev tidigt ned i sovsäcken den kvällen.

Jag vaknade jättetidigt och låg och funderade. Tog med kameran ut i finvädret. Det var frost på backen och härligt friskt i luften.

Idag skulle vi ha en gårdsvandring. Titta runt på lite byggnader vi inte sett innan och se mer vad som fanns på södra sidan gården. För att få en bra överblick hade jag med mig drönaren. Lillhärjåbygget är ca 50 byggnader fäbovallen inkluderad. Massvis av lador och vedbodar hör till detta också.

Den norra delen har 19 byggnader. Vi bodde i stugan längst till vänster.

Sommarfjöset var nystädat. När kossorna varit ute och betat kommer de hem och går in här själva. När kossorna kommer till gården nästa gång får de använda vinterfjöset med värme och isolering.

Det vi hade kvar av potatisgratängen och gröten gav vi till hönorna. Det gillades…. Då de hade kycklingar var de riktigt skygga.

Gårdens gräsklippare var satta på att “röja” nere vid ån. De såg ut att ha det bra.

FLera gamla byggnader. Benladan, boningshus och sommarfjös. Idag bor ingen i huset utan Eva bor i sitt hus på södra sidan ån.

Efter vi packat klart började vi trava mot fäboden. Där skulle vi tälta under kommande natt. Vi kunde välja vilken mellan två vägar dit. Fyrhjulingsväg eller gamla stigen. Vi valde att ta fyrhjulingsvägen upp och stigen tillbaka till bygget.

Hackåsvallen
På väg mot fäboden. Kanonväder igen om än lite kalla vindar.

Lillhärjåbyggets fäbovall heter Hackåsvallen och ligger på Stor-Hackåsen drygt 5 kilometer norr om gården. Vi gick inte den roligaste av vägar men utsikten var härlig.

De sista 4-500 metrarna var det ganska tät skog. Rätt var det var såg vi ett tak och en gärdesgård. Vi var framme. Välkomstkommiten bestod av en hund och en…. kalv. Lillhärjåbygget har kor av rasen fjällnära kor. Mindre än fjällkor. Den här kalven var riktigt liten och vi fick senare höra att den höll sig runt fäboden.

Eva hade nyligen skaffat hund efter att ha varit utan ett tag. Det var en valp av rasen finsk lapphund. Hon berättade namnet på den men allt jag kommer ihåg är att hon kallade honom symaskinen. Namnet kom efter hans frenetiska gnagande och sylvassa tänder.

Vi började med att slå upp tältet en bit ner på det inhägnade området.

Vi fick en rundvandring med Eva som berättade om fäboden. Efter det kom en annan kalv hem.

Den var nog klar för dagen för den gick in i fjöset själv

På Hackåsen finns inget vatten. Det är en bra bit till Lillhärjeån också. Närmaste vatten är en källa drygt 600 meter från vallen. Jag plockade fram dromedaren (vattenpåsen) och sedan gick vi. Efter närmare en kilometer gav vi upp. Vi hade tagit fel stig.

Det var bara att gå tillbaka och ta rätt stig. Hade vi vetat vilken riktning den rätta hade hade vi kunnat gå 150 meter nedför Hackåsen och hamnat rätt. Nu blev det tre kilometer för några liter vatten 🙂

Vi kokade vatten till frystorkad renskavsgryta. Riktigt gott när hungern gjort sig påmind.
Symaskinen var en rolig prick. Han låg och spanade in vad vi gjorde hela tiden. Det var svårt att inte gå dit och klappa om honom.

Kvällen närmade sig och Eva tyckte att korna borde komma hem nu. Hon ropade några olika fraser. TiTi JALA HOO, ÅÅDE KOOM Då eller liknande. En bjällra hördes på avstånd. Eva ropade några fler gånger och bjällran närmade sig. Till slut kom två kor gåendes mellan byggnadera.

Ett tag senare rusade tre stycken in. De var helt vilda och hoppade runt som busiga barn.

När de kom närmare märkte de att allt inte var som vanligt. Det var några okända som glodde på dem.

Efter ett tag kom skällkon. Hon vandrade sakta mot fjöset. Innan hon gick in spanade hon in oss med.

Nästa ko som kom var en riktig donna med målade ögonfransar. Det såg i alla fall så ut.

Tjuren kom han med och de sista kossorna. Eva stängde dörren och satte igång med kvällsgörat. Kossorna skulle mjölkas och kalvarna skulle få varm mjölk. Sedan skulle förstås mjölken tas hand om.
Gunsan och jag gick till tältet. Det började skymma så mygg, knott och sve (svidknott) kom och hälsade på.
I tältet fick vi vara i fred. Där summerade vi dagen och pratade om roliga och trevliga händelser.

Temperaturen sjönk på kvällen. Jag vet inte om gaslyktan värmde så mycket men något måste den ha gjort.

Natten var kall. Det var ned mot nollan igen och frost i gräset när vi klev upp. Vi tog en promenad för att hämta mer vatten. Både för att vi behövde och för att få kroppen varm. Under tiden han solen komma över träden så det var inte kallt när vi satte igång med frukost.

Några smörgåsar och en del blåbärssoppa/kaffe senare var vi på banan igen. Nu var det dags för kossorna att gå ut på bete igen. Symaskinen har lite vallhund i sig så han ville också vara med.

Han försökte att få ordning på skällkon som var först ut men hon tittade bara på honom och tp skakade poå huvudet.

Det är brunsttider för kossorna nu. Det finns inga regler om hur det ska gå till.

Tjuren vill också vara med. Eva berättar att han hållt på i flera dagar nu.

Eva gick med korna upp på Stor-Hackåsen. Hon följer med dem till lämplig plats att beta gräs, björkris och svamp.

Alla följer inte med på detta. Kalvarna blir kvar och släpps ut nära fäboden. Annars dricker de upp mjölken för kossorna och struntar i att äta annat.

På håll är det svårt att tänka sig att det finns en fäbodvall här. Den ligger inlindad i skogen. Vilken härlig plats det är.

Efter ett tag gick vi också upp på Stor-Hackåsen. Det skulle vara fin utsikt därifrån. Det var helt rätt. Medan vi vandrade runt på toppen såg vi Vedungsfjället, Sömlingshågna och Sonfjället på håll.

Vi träffade Eva och Symaskinen också. Nu hade de lämnat av korna ner i dalen på andra sidan. Jag kastade en pinne till maskinen som han gärna sprang efter. När han blev trött lade han sig ned och tog för sig av björnarnas favoritföda på hösten.

Tillbaka på vallen gjorde vi gröt. Det var ju bra att få i sig något innan vi skulle vandra tillbaka till Lillhärjåbygget.

När vi satt där i lugnet klonkade det i buskarna. Korna hade kommit tillbaka till vallen. De kan bli lite konstiga när hormonerna rusar.

Kalvarna kom de med. En försökte få sig lite gratismat men kon gick iväg. Det var enklare med min tumme men mätt blev den inte 🙂

Det låter högt när en ko vrålar (romar) 1 meter från örat.

Kossorna fortsatte att käka gräs, ris och svamp medan vi tackade för oss och lämnade vallen. Eva följde oss för att hitta början på stigen som inte är alltför lätt att se nu när de kan köra upp.

Detta var en mycket trevligare väg. Det var blandad terräng med skog och mossar.

Denna fjäder är troligtvis från dalripa. Vi stötte ett tiotal av dessa när vi vandrade upp till fäboden.

Här och var kunde vi se spår ifrån en installation som gjordes 1964. Det var då Lillhärjåbygget fick rikstelefon. Det skulle ha varit för dyrt att använda stolpar så Televerket tog vad som fanns. Lillhärjåbygget fick dela telefon med en gård norrut.

Visst är det trevligt med högfjäll och toppar men nu kände jag att jag var i paradiset.

Tänk om jag kunde frysa tiden här. Inte för alltid men några veckor i alla fall.

Halvvägs till gården ligger Ytterststöröset. Förr i tiden slogs gräset längs ån också. Då kunde man bo i denna stuga som har eldplats och sovbänkar.

Vi följde stigen eller det som skulle vara stig tillbaka mot gården. Något blött i backen och marken gungade försiktigt.

Otroliga vidder mötte oss när vi kom närmare gården. Inte konstigt att denna plats blev vald då nybygget satte igång.

Lillhärjåbygget igen
Tillbaka på bygget och mer tid att spana in den norra sidan. Där finns ett flertal små lador som används för höförvaring. Här ses Överstladan, Farfarsladan och Bottenladan längst bort.

Alla små lador var fyllda med hö och hässjorna var ihopplockade.

På väg till rävladan mötte vi hela fårskocken. Tidigare sprang de iväg när vi närmade oss men när vi klev över staketet kom de. De ville gärna gosa. Baggen, den kolabruna närmast kameran, gnuggade huvudet mot mitt ben tills jag kliade honom. Det var en riktig kelgris. Av denna ras har inte baggen horn, praktiskt 🙂

Klockan drog iväg och vi kände att vi sett i stort sett gården nu. Vi hade till och med varit iväg och tittat på sågen. En gammal lastbilsmotor och sågbord under tak. Det är inte så praktiskt att åka och handla virke varenda gång det behövs.
Vi gick in och lagade en lyxmiddag med bacon, makaroner och smält ost.

Vi tog en lugn morgon. Först frukost och lite pyssel. Sedan blev det andrafrukost innan vi gav oss av igen. Denna gång skulle vi mot Lövhögen. Vi hade pratat om stigen dit. Vi fick höra att den används av 2-3 personer om året men inte de senaste åren. Den är bleckad (yxhugg i träd) men det var länge sedan och kanske inte så lätt att se. Vi fick åter hjälp till starten av leden och så långt gick det bra.

Lövhögen
Ibland gick det att urskilja var stigen gick. I skogen var det oftast en gata genom träd och buskage.

Det var sämre med stora öppna ytor. Där var det bra om det fanns något träd vi kunde hitta en bleckning i.

En ny varm dag. Solen sken för det mesta men ibland kom det svalkande vindar som tur var.

Vi hittade ett antal stora myrstackar. Det verkar vara gott om dem i år. På andra ställen vi vandrat har vi sett höga toppiga stackar. Här var de stora och breda.

På väg till Lövhögen såg vi Lavskrika nummer 2. Vi hade tidigare sett när vi hämtade vatten vid fäboden. Inte för att jag hade något teleobjektiv men en bild kan man ju ta.

På sträckor som det inte fanns några träd kunde man ha turen att hitta ett stenröse. De var inte heller lätta att hitta när gräset ofta var högre men det var rätt väg när man hittade dem i alla fall.

Det var inte höstlikt i träden här riktigt än men vissa växter hade färgats gula och röda.

Det var riktigt härligt att vandra i dessa marker. Glesbeväxta mossar eller gammal skog som inte verkar ha avverkats på länge. Det kan inte vara lönsamt att dra igång vägar för avverkning här på dessa små plättar heller. Säkert var det vridna trädet flera hundra år och har nog legat på backan i många år också.

Nu närmade vi oss Vedungsfjället. Vi följde härliga åsar med små vattendrag rinnande mellan sig.

Vädergudarna var barmhärtiga mot oss. Det gäller att ha lite tur.

Corona har slagit hårt mot landets frisersalonger. När jag kommer hem igen ska jag piffa till mig.

Blecka som läkt till ett vackert mönster. Så här var det vanligt att man märkte ut stigar förr i tiden.

Nu var vi nära Lövhögen. Vi kom till något som varit en mur vid gården.

Lövhögen var permanentbebodd mellan åren 1798 och 1943 när gården såldes. Den användes sedan som fäbod mellan 1948 och 1966 så kor har betat här uppe länge. Byggnaderna sköts om men marken växer sakta igen runt gården.

Här fick vi en trevlig kväll på “altanen”. Vi slog upp tältet vid Storhärjeån alldeles bredvid ett av husen. Det huset hade ett utrymme under tak med bänk. Det var härligt att jag hade en whisky kvar också 🙂

Natten var stjärnklar. Fast det var fullmåne syntes tusentals stjärnor på himlen. Det var riktigt vackert.
Morgonen var inte lika fin. Det var grått och disigt. Precis som vädergudarna lovat.

Efter blåbärssoppa/kaffe och smörgås blev det gröt igen.

— Mot Storhärjåvallen
När det värsta av invändig och utvändig fukt runnit av tältet packade vi ihop och gav oss av mot Storhärjåvallen. Vädret hade lättat något också.

Här var det en mer trampad stig. Den används av fiskare, jägare och forskare. De två sistnämnda huserar på gården. Forskningen görs på ripor. Samma som jägarna skjuter.

Äntligen ett träd med rött i. Gult började bli vanligt men rött var nytt.

Riktigt bra färg var det på dessa blad.

Stigen gick mestadels längs Storhärjeån.

Jag hade gärna haft en dag extra och ett metspö med mig. Det var många fina höljor där jag kan tänka mig att det står en och annan öring.

Det är september. Vi hade inte sett en enda blomma hittills. De två vi till slut såg var inte de tjusigaste men helt ok ändå.

I mitten av förra seklet fanns planer för avverkning mellan Storhärjåvallen och Lövhögen. Som tur var blev det aldrig av. Hoppas träden får stå för evigt.

Några gånger fick vi vada. Det var inte något djupt vatten men halkiga stenar. Ibland hade vi tur 🙂

Vi kom nu fram till Storhärjåvallen. Platsen vi lämnade för några dagar sedan. Allt vi såg då var en sommarstuga. Från detta håll såg vi att det varit en fäbodvall. Två gamla lador fanns på inägorna en bit från huset. Det märks att syftet är ett annat idag då det håller på att växa igen.

Alldeles innan vi kom till bilen kom regnet. Vi fick byta om under bagageluckan. Sicken tur vi hade.

Det här var en riktigt trevlig vandring. Bättre än jag förväntat mig. Det var jätteroligt att få se en fungerande fäbod och livet på gården. Naturen var likaså den över förväntan. Jag ska spana efter något liknande inför nästa gång.