2016-08-21

Idag var det dags att gå till norra sidan. Vi hade haft sex dagar på södra sidan om “berget” där vi campade. Nu såg jag fram mot att se andra björnar och vyer.
När lågvattnet kom skulle vi gå runt och ta oss norrut. Annars blir det för djupt med vadare. Det finns inget markerat utlopp där utan det är mer som en lagun som töms med tidvattnet. Längst in i lagunen finns två åar som båda kommer från glaciären.
Vi gick längs den långa raka stranden säkert 3.5 kilometer. Där svängde det brant av och runt kröken syntes en björnhanne. Han gick längs vattenkanten och det var inte en välkomstkommitté direkt.

Han lommade rask vidare och såg sig om ibland. Då såg vi en hona med två ungar en bra bit bort. Det blev vårt mål. Vadningen var knepig då det var mycket djupa gropar. Vi fick vända om och leta nya vägar. Honan med ungarna försvann precis upp i skogskanten när vi fick dem inom räckhåll.
Synd då detta var ett par årsungar.

Nästa gäng björnar såg vi lite längre ut på bortre kanten. Det var en till hona med två ungar. Dessa var fjolårsungar men inte de två bråkstakarna vi brukar se. Även dessa var svårflörtade och försvann när vi närmade oss dem.

Vi ville inte störa dem mer och letade oss tillbaka genom vattenlabyrinten. Än så länge var det lugnt men vattnet var på väg in. Vi letade efter fler björnar på vägen ut men det var tji.

Väl tillbaka på stranden stannade vi till vid en jätterot som spolats upp med tidvattnet. Otroliga krafter som kan få ett sånt “ankare” att lägga sig uppe på stranden.

När vi var tillbaka i campen blev det lång vila. Det lågvatten vi hade på eftermiddagen tidigare var nu flyttat till sen kväll. Efter diverse pyssel och mat blev det kväll och vi satte iväg efter björnar. Nu parkerade vi längs stranden för att se om det kom några björnar till rännan vid havet. Tjugo i åtta kom “fåret”. Hon hade nog nyligen vaknat för hon gäspade flera gånger.

Medan vi stod på stranden blockerade vi vägen för de som gick längs med. Den här skärsnäppan blev konfunderad när den inte kom förbi.

Efter ett tag kom honan med den stora ändalykten. Hon måste gräv stora gropar när hon sover…
Ofint nog stannade hon till framför oss och lade en hög på backen.

Efter det lommade hon förbi. Så där lagom sakta som en ointresserad björn kan göra.

Ljuset mot det mörka havet och den grå himlen var inget vidare. Vi lämnade fåret och bredrumpan där. Uppe på grässlätten var det i alla fall färg på gräset.
Vår käre vän Goofy kom efter ett tag. Han hade gått från att vara jätterädd för oss till att vara okej med att vi var där. Den här gången verkade förtroendet borta igen. Det blev en väldig fart på stackaren.

Han gick längs vattnet bort mot dalen. Vi följde inte med…
Amerikas nationalsymbol såg vi ofta. Både från lägret och då vi letade björnar. De äldre med vitt huvud är klart finast.

Rätt var det var kom en björnhanne springande. Ingen vi kände igen men det kan ha varit den vi såg på förmiddagen. Den verkade inte helt bekväm med människor.

Det rör sig mycket björn i området. På vår och försommar är det ännu mer björn här då de äter av det grova gräset som frodas. De gör också upp om partners där rejäla bataljer är vanligt förekommande. Med så mycket björn är det inte konstigt att det blir vägar här fast de har så mjuka trampdynor.

Klockan var strax nio på kvällen och ljuset var inte det bästa. Dessutom var det ingen aktivitet på björnarna här. På vägen hem hade vi turen att se en regnvåt Stenfalk.

En kvällsmacka och en whisky avslutade denna dag.

En ganska medioker dag jämfört med de andra. Jag vet, jag har blivit bortskämd.