Det blev Skottland i år igen. Denna resa startade för flera år sedan då Gunsan och jag pratade om vad vi skulle vilja se i Skottland efter vi var där tillsammans första gången.
Ställen som Skye, Mull, Yttre Hebriderna, Stirling, Dufftown, Fort William, Aberdeen, Orkney och Shetland kom upp i vårt samtal. 2013 gjorde vi Inverness, Isle of Skye och whisky-meckat Dufftown. 2014 blev det besök i Stirling och ut till öarna i Yttre Hebriderna. Till årets resa hade vi bokat in Oban, Isle of Mull, Fort William och några dagar i Edinburgh.

— Oban, Skottland —

2016-07-07
Allt var bokat sedan länge så det var inte mycket att fundera på. Bilen lämnades på långtidsparkering strax efter 6 på morgonen, flyget gick bra och vi fick ut bilen på flygplatsen i Edinburgh. Där blev det stopp i flytet för jag körde åt fel håll i rondellen och hamnade söderut på motorvägen, igen. Det gick snabbt att vända och vi styrde nu norrut mot ett slott.
Innan vi kom fram till detta slott körde vi förbi Stirling och såg dess fina slott från vägen. William Wallace Monument syntes längre bort. Vi tog en kort paus vid en liten parkering. Där var en staty rest av en herre som startade SAS (brittiska specialstyrkorna). Ett tag senare rullade vi igenom en liten by och svängde in på en ännu mindre väg mot slottet Doune.

Doune Castle är ett medelstida slott och känt från tv-serien Outlander där det var fiktivt slott för “Castle Leoch”. Det är också känt från Game of Thrones och Monty Pythons Holy Grail.

I närheten av detta slott ligger Deanston Destillery. Där stannade vi till så att jag skulle få göra ett besök. Deanston var tidigare ett väveri men byggdes om 1965.

Vi hade inte allt för mycket tid att spela med så vi gick ingen guidad tur. Däremot buteljerade jag en egen flaska från ett fat.

Ett antal mil bort svängde vi av mot Kilchurn Castle. Det var vi till tidigare och såg det i kraftigt regn. Denna gången stannade vi till på andra sidan sjön. Det var ordentligt blött att ta sig de 250 metrarna ner till sjön. Gunsan blev blöt och vände. Jag hade redan bestämt mig att jag skulle fram…

Ett till slott skulle vi hinna med innan vi checkade in på B&B i Oban. Det var ett vi inte hann med senast vi åkte till Oban. Dunstaffnage Castle är också ett riktigt gammalt slott.

Till och med en ingång mot havet finns det. Jag vill också ha ett slott vid havet…

Nu hade vi varit igång länge så det var skönt att komma fram till vårt B&B i Oban. Det var ett stort sådant och inte alls som jag är van med. Normalt brukar det vara 3 rum men här var det säkert 12. Inte kunde jag skylla på Gunsan heller för nu hade jag bokat boenden själv. Nåja, vi skulle bara vara här 2 nätter så att toa/duschrum bara var 60 cm brett fick gå för nu. Vi handlade trekantsmackor på en närliggande affär då vi inte orkade mer.

2016-07-08
Då vi tyckte Oban såg mysigt ut när vi tog båten härifrån sist ville vi utforska området ett par dagar. Staden är lite knepig att köra bil i. Det beror säkert på färjetrafiken som gär till och från här.
Hur som helst besökte vi Sea life Sanctuary några mil från Oban. De tar hand om föräldrarlösa marina djur, främst sälar. När det går släpper de ut dem i frihet igen. Vissa har kanske skador eller inte förmågan att anpassa sig till det vilda. De får då vara kvar för ett liv i den lilla parken.

Vi fikade på Sea Life innan vi åkte norrut mot Castle Stalker. Ett häftigt slott som ligger på en ö. Först tänkte jag att vi skulle hitta en båt som kunde köra dit oss men tiden behövdes till annat.

Oban Distillery hann vi inte heller med senast. Skönt att det blev ett besök denna gång. En guidad tur med en trevlig herre som bjöd på både whisky och glas. Gratis för oss medlemmar. De orkade inte diska glasen sas det. Oban Little Bay var en ny sort för mig.

Efter destilleribesöket gick vi upp till McCaigs tower. Tornet som står på “berget” Battery Hill ovanför staden. Tornet byggdes som ett monument och för att ge arbete åt lokala. Arkitekten John Stuart McCaig har blivit inspirerad av Colosseum. Planerna för byggnaden var museum och konstgalleri. Något som aldrig blev klart före hans död 1902. Tornet har 94 stora valvbågar.

Tornet sett nedifrån hamnen.

Kvällen smög sig på oss igen och nu måste vi ha mat. Fish n chips bjöds det på nere i hamnen och det fick det bli idag.

— Isle of Mull, Skottland —

2016-07-09
Frukost och packning startade denna dag med. Idag fyllde vi på i bilen och körde ner till färjan. Vi var i god tid och fick vänta ett tag.
Färjan hade precis lämnat kajen i Oban när jag såg en säl. det regnade och var allmänt grått så vi gick in. Där blev det trekantsmackor då det skulle ta ett tag innan vi kom till Tobermory. Vi kunde ju inte åka dit bara för att äta. 20-30 minuter senare när vi närmade oss Mull gick vi ut igen. Jag ville se slottet Duart Castle från havet. Det var grått men något skulle vi väl se 🙂

Ett jättefint slott som tillhör clanen Maclean. Slottet ör öppet för besök men vissa delar är privata. Om jag inte minns fel var det en av Macleanarna som startade scout-rörelsen.
I filmen Entrapment bodde mästerskurken Sean Connery i detta slott.

Färjan lade till i byn Craignure med 200 invånare. De flesta på färjan körde norrut. Gunsan och jag gjorde tvärtom. Vi hade hela dagen på oss innan vi skulle checka in.
Vi åkte till Grasspoint. Ett område jag hört om någon gång. Där det gick att parkera stannade vi och traskade upp på en kulle. Högst upp stupade det lodrätt 25-30 meter ner i havet. 2 tornfalkar svepte förbi oss på nära håll. En beckasin spelade ovanför oss och vid havet sågs både lom och strandskator.
4 hjortar sågs på håll. De gick längs en åker och käkade. Gräset var alldeles blött så det var ingen ide att försöka ta sig närmare. Jag var blöt om benen ändå.

Efter Grasspoint åkte vi till Duart Castle för att se vilken tid de hade falkonering under morgondagen. De kom från fastlandet för att visa och flyga med ett gäng rovfåglar och ugglor. Inga skyltar men en dam kunde ge oss svaret vi sökte. Vi kollade snabbt in slottet på utsidan innan vi åkte mot Tobermory och vårt B&B.

I Tobermory letade vi oss fram till boendet högst uppe på höjden. Det var ingen hemma när vi kom men nycklar satt i dörren. Jesus vilket bra boende detta var. Ett av de bättre vi haft tror jag. En härlig utsikt över viken från ett dubbelt så stort rum som i Oban. Ändå var det lägre kostnad.
Jag tror det blev en till trekantsmacka före vår hiking på kvällen. Det regnade men med goretex på så funkar det. Regnet slutade när vi kommit ner för backen…
En promenad mot Aros Park och runt sjön tog oss förbi flera fina platser.

Vi gick ca 9 km innan vi kom tillbaka. På Coop i Tobermory laddade vi upp med fruktsallad och hallon till kvällsmål.

2016-07-10
Tanken var att det skulle bli sovmorgon men jag vaknade i alla fall 06:30. Gunsan lägger mig så tidigt på kvällarna och jag kan inte sova så länge….
En härlig frukost med yougurt, müssli och diverse frukter satt som en smäck. Fram med regnkläder och kameraprylar för en ny dag. Kintail birds of prey hade uppvisning vid Duart castle och det ville jag inte missa.
Vi kom dit vid elva och fåglarna var satta på någon slags display. Flera sorters falkar, hökar, ugglor och en kungsörn. De tävlade visst i falkonering.

Det var ett tag kvar till de skulle flyga så vi gick in i slottet på en tur. Duart är under renovering så korten på slottet blev inte vad jag hoppats på. Iofs var inte vädret heller det bästa men byggställningarna är sämre än regn. Bra i och för sig att de tar vara på historiska byggnader.

Tyvärr förstörde regnet falkoneringsuppvisningen. De fåglar hon hade framme lydde inte riktigt. En ung pilgrimsfalk mötte vi på baksidan när den jagade svalor. En harrisvråk ville inte flyga fast hon lade fram mat. De var fina att se på nära håll i alla fall. Här en ung falk.

Synd att de skulle bygga om slottet precis i år när vi skulle hit. det är ett mycket vackert slott annars.

Efter Duart åkte vi till Craignure och parkerade. Vi gick sedan mot ett slott som heter Torosay Castle. En annan fin vandring i varierande natur. Halvvägs nådde vi slottet.

Man kan tro att det är helt kalt i Skottland men de har nog mer urskog än vi i Sverige.

6 kilometer senare var vi tillbaka i bilen och körde mot hemmet. Det tog emot på kvällen att gå både ner och upp för den branta vägen ner till byn för att handla frukt.

2016-07-11
Idag var det dags för en av två båtturer vi bokat. I en båt för 25-30 personer åkte vi ut till en ö där lunnefåglar häckar. Resan startade i regn men när vi väl kom fram var det uppehåll. Jag mer eller mindre sprang upp på berget för att se fåglarna. Här gick det stigar några meter från bohålorna. När man satte sig ned för att fota eller titta kom de ibland närmare för att kolla. De är ju så klart vana med människor men har nog också lärt sig att dra nytta av det. Inga labbar vågar sig nära när det är människor där.

Lunnefåglar putsar varandra.

Gunsan och jag är vana att gå och tog också en sväng runt på ön. Vi hittade häckande toppskarv, tordmule, stormfågel, storlabb, havstrut och gråtrut. Tyckte jag såg någon av strandpiparna också utöver de vanliga småfåglarna.

Här har de bättre med föda än där jag varit i Norge. Vi såg ett flertal ungar utanför bohålorna. Oftast blev de snabbt injagade. De var ett flertal vuxna per unge. Kanske har vissa häckningar kraschat och de hjälper till eller så kanske det är såna som inte är fullvuxna som hjälper.

För första gången fick jag se lunne med fisk i munnen också. Men attans vad snabba det var att springa ner i boet. Tredje och sista gången gillt.

Två timmar hade passerat, nu var det dags att åka vidare till den häftiga ön Isle of Staffa. Där finns en berömd grotta och ön är liksom gjord av stavar i basalt (fornnordiska stafvar). Fingals Cave har haft många berömda besökare. Den som gjorde grottan berömd var kompositören Felix Mendelssohn. Han besökte den 1829 och skrev en overture, The Hebrides (också känd som Fingal’s Cave overture). Han inspirerades av det konstiga ekot i grottan. Efter detta blev det en turistattraktion. August Strindberg hade med Fingals grotta i sitt verk Ett drömspel.

På toppen av ön växer det gräs som överallt annars i Skottland.

Efter toppbesöket var det lugnare med folk borta vid grottan så nu kunde vi gå dit.

När vi satt och väntade på båten tillbaka blev jag kompis med en gråtrut. Han åt ur min hand. Smart fågel som drar nytta av turister 😀

Efter en timme i land hoppade vi på skutan igen. Dessa basaltpelare är allt konstiga. Det är en bergart med vulkaniskt ursprung. Basalt i sig är inget ovanligt men hur har det blivit till pelare?

På vägen hem åkte vi förbi slotten Glengorm och Mingary. Vi skulle besöka båda senare så nu var det kul att se från havet. Mingary ligger på halvön Ardnamurchan på fastlandet. Dit skulle vi efter Mull.

På kvällen blev det promenad till byn och den sedvanliga fruktsalladen med extra hallon.

2016-07-12
Idag var det dags att köra till andra änden av Mull och åka färja till ön Isle of Iona. Jag har sagt det förrut, det tar tid på skotska vägar, så även på Mull. Från ena änden till andra är det ca 10 mil. 8 av dessa körs på single lain, ett körfält att samsas om. Det finns mötesplatser men det är ofta skarpa kurvor och det finns behov av att tvärbromsa. Som tur är är det inte mycket trafik på dessa vägar. Dessa 10 mil tar ungefär 2 timmar att köra.
Sankt Columba grundade här år 563 ett kloster som kom att bli det viktigaste i landet. Härifrån spreds kristendomen till övriga delar av Skottland. Kungarna av Dalriada (västra Skottland och norra Irland) och senare även de första kungarna av Skottland (Alba) begravdes här i St Oran’s kapell bredvid klostret.
Vi började med att besöka det mindre nunneklostret. Det är bara ruiner kvar av detta.

Det stora klostret som höll munkarna byggdes år 563. Det blev invaderat av vikingar och hölls av dessa ungefär 50 år innan det återgick i skotsk ägo. Det finns mycket historia som dessa väggar har sett.

Utanför står St Martin’s Cross daterat till 700-talet.

Vi vandrade runt inne i klostret och såg bland annat den fina kyrkan och innegården. Något jag tycker mig känna igen från asiatiska filmer.

När vi kännde oss färdiga med Iona tog vi färjan tillbaka till byn Fionnphort. Där blev det smörgås och frukt som uppladdning till en kort vandring i naturen.

Vägen hem gjordes till en omväg för att se mer av ön. Vi körde västkusten på tillbakavägen. En mindre (ännu mindre) väg som ibland hade stup utanför kanten. Gunsan ser som en hök och hittade en vråk på en gammal kyrkogård. Vi stannade och knäppte några kort.

Vägen gick vidare mot Ben More. Det högsta berget på ön. Vi tänkte vandra upp på det men då det var mulet uppepå och vi siktat in oss på Ben Nevis (Skottlands högsta berg) hoppade vi över det. Vägen dit var i alla fall fin.

Till slut kom vi fram till byn Salen som korsar den vanliga vägen. Det blev trekantsmackor och frukt på affären innan vi körde hem.

2016-07-13
Trots det fina vädret valde vi istället för Ben More att åka söderut. det var ungefär lika långt som under gårdagen fast vi svängde av på en liten väg den sista milen. Platsen vi skulle till heter Carsaig. Där fanns en hemlig radarstation under andra världskriget som varnade/räddade Storbritannien flertalet gånger.
Nu var det inte denna vi skulle titta på då byggnaden inte finns kvar utan vi skulle gå till Carsaig Arches. 14 kilometer fram och tillbaka i tuff terräng men vacker utsikt.
I slutet på den slingrande smala vägen fanns en telefonkiosk. Inget konstigt med en telefonkiosk i Skottland men här ute kändes det konstigt. Det kan inte vara många människor som får se denna.

Gunsan hittade en gunga i ett träd hon kunde sitta i.

En fantastisk utsikt med härliga berg kring oss.

Vi gjorde en liten avstickare till en 25-30 meter djup grotta. I den har det bott nunnor förvisade från Isle of Iona under reformeringen. Kanske levde de av får och fisk där i grottan. Det finns ristningar med bland annat kors och årtal på väggarna. Det tidigaste är 1633.
Gunsan kollar efter ristningar i utkanten av grottan.

Vi gjorde också en till avstickare men i den lilla grottan hittade vi bara en död get. Klippväggen var fin i alla fall.

På vägen mötte vi ett helt gäng getbockar med stora horn.

Några få getter och killingar syntes också men få i förhållandet till antalet bockar.
Till sist nådde vi slutdestinationen. Det var som om någon hade flyttat grottan från Isle of Staffa hit. Likadana pelare och en grotta (med två öppningar i och för sig).

På klippväggen ovanför häckade både toppskarv och tobisgrissla. Skarvens unge var stor.

Grisslans unge såg vi inte. Den var gömd i ett hål i stenväggen. Att den fanns där var det inget tvivel om. Flera gånger hämtades fisk som flögs in i boet.

Då var det dags för arch nummer två. Jag klättrade upp för en klippvägg och ropade på Gunsan. Senare hittade jag en lättare väg men hon ville varken att jag skulle gå eller följa med. Jag lovade att komma tillbaka om det var krångligt och gav mig av. Någonstans ovanför den första kom jag till ett parti där det var bara gegga på den kraftigt lutande fårstigen. Det hade regnat kraftigt under natten och dagar innan. Dessutom var det brant. Jag höll på att glida iväg efter ett par steg så bättre att vända än att falla 25 meter ner i sten.
Det blev en fika med trekantsmackor istället innan vi vandrade tillbaka. Vägen tillbaka blev lång. det var ganska tung vandring med tanke på underlaget och att hela tiden kolla var man sätter fötterna. Fint var det i alla fall.

När vi stannade för en kort paus började en strandskata ropa och studtsa iväg. Jag kollade runt och hittade en strandskateunge. Den var inte så rädd så jag kunde ta några bilder när den spankulerade fram. Efter ett tag när föräldern ropat högt så flög den iväg.

Både havsörn och ormvråk skådades under hemfärden med.
På kvällen nådde vi längst in i vilen. Då var det inte långt till bilen.

Har för mig att vi avslutade kvällen på restaurang med skotsk hamburgare.

2016-07-14
Då var det dags för båttur nummer två. Denna gång skulle vi leta efter vikval, brugd, delfiner och tumlare. En del sjöfåglar skulle vi säkert få se också. Jag som bränt nacken under gårdagen fick en flaska med skyddsfaktor 50 av B&B-ägaren. Det tillsammans med en buff runt halsen och en på huvudet känndes bra. Solen sken för fullt idag med.
På huvudgatan i byn var det vackert i solsken.

En stund efter vi lämnat Tobermory kom vi till fyren Rubha nan Gall. Denna gång i bra ljus.

Det första stoppet var vid ett havsörnspar. De brukade sitta på klipporna här då boet var ovanför i skogen.

Inte illa men havsörnar har jag sett massor av. Jag ville se vikval och brugd…. Vi såg ett gäng fåglar när vi åkte ut. Sillgrisslor, lunnefåglar, silvertärnor, storlabbar, havstrutar, tobisgrisslor, storskarvar, toppskarvar och manx shearwaters. Det sista var jag osäker på vad det var. Vi såg även havssulor som kommit från St Kilda för att fiska.

En forskare som var med på båten hade både en sändarförsedd bläckfisk och en dito krabba med sig. Dessa släpptes ut igen utanför halvön Ardnamurchan som är den västligaste punkten på skotska fastlandet. Längst ut där finns Ardnamurchan Lighthouse som är en av tre granit-fyrar i Skottland.

Vår båt hade en spanare ombord. Ibland ropade han “gannet 2 o’clock, 100 yards”. Då fanns det en havssula ungefär 100 meter framför. När han ropade porpoise 10 o’clock, 2 miles. Då var det inte roligt längre. Han hade iofs en bra kikare men nästan värdelös info att ge. Vi fick dock se dessa tumlare närmare än så men att se en stjärtfena under en sekund gjorde inte mig glad.
Sikten för dagen var ok. Vi kunde se ända till Barra i yttre Hebriderna. Öarna Coll, Tiree, Muck, Eigg och Rum såg vi också. Skuggor från Isle of Skye gick skönja det med.
Vi tuffade på och såg diverse fåglor och någon avlägsen tumlare. Till slut nådde vi ön Coll. Där blev det matpause eller beroende på vad man packat ned. Somliga hade en muffins, chipspåse och en läsk. Vi kunde spana på sälar medan vi åt vår trekantsmacka.

Det blev tyvärr ingen vikval eller brugd på hemresan heller. Ibland vill det sig inte. Jag fick i alla fall se något jag inte sett innan. Manx Shearwaters eller som den heter på svenska, mindre lira.

Man får glädjas åt det man kan 🙂
Denna kväll slog vi till på en pizza. En väldigt tunn men god sådan på en grekisk resturang i världsmetropolen Tobermory (1000 invånare).

2016-07-15
Idag skulle det regna. När metrologerna säger regn brukar de ha rätt. Så var också fallet idag.
Vi skulle göra staden (byn) idag. Vi tog bilen till destilleriet.

Där hade vi tur och hann med första bästa guidade tur. Guiden berättade hur destilleriet öppnat och stängt i omgångar. Senaste gången det öppnade var 1989 efter att ha stängt 1982.
Hur man framställer råspriten som lagras på ekfat har jag hört många gånger men det är alltid kul att se sig om i destilleriet.

Efter rundturen fick vi smaka Både Tobermory 10 Yo och Ledaig 10 Yo. På detta destilleri gör de nämligen två sorters whisky. Ledaig är en rökig variant. Jag handlade på mig en Ledaig 1996 som är rökig whisky slutlagrad på olsosso sherryfat. Den smakade bra.

Efter destilleriet provade vi på Mull Aquarium. De samarbetar med forskare och har ett slags catch and release på sina havslevande djur. Fiskarna fångar, forskarna undersöker, en vecka i akvariumet och sedan tillbaka till havet. Många underliga saker såg vi. Några vanliga också.

Mull museum är ett community museum. Saker är skänkta av de som bor på ön eller har anknytning dit. Det var ett hemtrevligt ställe med bra fokus på det lokala. Vi tittade även in hos de lokala chokladeriet och hos tvålskaparna. Gott och luktade gott. Dyrt på både A och B. Gunsan fyllde år så jag passade på att köpa lite marsipanfrukter till henne.
Vi hann med ett antal affärer innan vi käkade och köpte frukt. Regnet gav sig och vi svidade omn till goretex för en promenad vid ett slott. Glengorm Castle hade vi sett från vattnet tidigare så vi visste hur det såg ut. Naturen där skulle vara fin i alla fall.

Halvvägs till Dun Ara finns några standing stones. Jag har dåligt med info om dessa men de är i alla fall gamla.

Dun Ara (Dun, gaeliska för fort) är ruiner av en urtida fästning. Det var bara grunden kvar uppe på toppen men utsikten därifrån var bra.
Vi mötte några highland cattle på tillbakavägen men de var otroligt folkskygga. På andra ställen har jag klappat såna här.

Frukt igen på kvällen. En trevlig kvällsvana 🙂

2016-07-16
Sista dagen på Mull och Gunsans födelsedag, tillika en goretexdag. Vi åkte runt nordväst på ön till Langamull beach. Tyvärr var det kalhyggen där det tidigare varit skog. Annars var det de typiska fårhagarna och stenmurarna.

Vi gick på stranden och letde snäckor ett tag. Kollade in strandpipare, strandskator och trutar. Gunsan plockade några fina snäckor.

På hemvägen gick vi förbi Kildavie. En by från 1500-talet som övergavs när Jakobiterna föll 1746. Det pågår fortfarande utgrävningar i den lilla byn.

Efter vandringen for vi vidare till Calgary Beach. Ett hett ställe för konstnärer. Jag bjöd Gunsan på fika i ett lokalt tea house. Vi fortsatte runt övre halvan av ön för att komma till Salen från norr.
Vid en mötesplats varnade en kvinna oss för boskap på vägen. “Therrs cattle on the rroood, be carrefull”. En stund senare möttes vi av denna syn

En tysk herre som kom gåendes efter dessa hoppade över taggtråden när tjurarna vände och gick mot honom. Raus bitte 🙂
På kvällen packade vi för vår resa öserut och käkade fruktsallad och hallon.

— Fort William, Skottland —

2016-07-17
Den lokala macken hade stängt när vi skulle tanka igår kväll. Idag skulle de öppna 09:00 men ingen var på plats. Kvart över kom en kille och öppnade. Vi hann precis till färjan som gick 09:30 från Tobermorry. Vi skulle ta omvägen över Ardnamurchan.
Färjan lade till vid piren i Kilchoan och vi for vidare mot Mingary Castle för en närmare titt. Vägen var avstängd så vi gjorde en tur till fyren istället. Små, små vägar ledde oss ut till ett rödljus mitt i ingenting. Från detta gick en väg bort mot fyren runt ett berg. Detta är nog en turistattraktion med få besökare.

Vi fick chans att ta oss upp i fyren. Där guidade en äldre herre som jobbat i fyren till den stängde på 80-talet. Det var kul att höra hans historier som varit med och inte någon sommarjobbare som pluggat på. Efteråt fick vi gå varvet runt på utsidan.

Synd att det inte var klarare. Känslan infann sig i alla fall.

Varannan timme skulle någon i arbetslaget springa upp i fyren och veva upp den igen. De fick i alla fall motion av detta. Lönen var inte så hög…

Till och med en cafeteria fanns det. Inga besökare i regnet men Gunsan och jag tog en macka och en kaka. Jag smusslade med lite macka till ett par hundar vi lekt med utanför. De var jättegulliga.

Bilen rullade vidare mot Fort William. Det var fortfarande single lain med passing places. En sådan fick jag användning för när vi (Gunsan) såg en hjort.

Det visade sig att hjorten hade ett kid.

På vägen ligger också ett nytt destilleri. De öppnade 2013 och jag hoppades de skulle ha någon färdig whisky men tyvärr. Vi stannade till och pratade med han som jobbade där och tog några kort.

En halvtimme senare tog vi en avstickare mot ett slott på en tidvattenö. Just innan slottet såg vi en till hjort.

Vid slottet var det lågvatten och vi kunde gå på botten ut till slottet. Det var rasrisk och avspärrat för reparation men kul att se i vilket fall.

Efter ett tag kom vi till en väg med två filer. En åt varje håll i alla fall. Vi passerade Glenfinnan som vi skulle till om någon dag innan vi kom fram till Fort William.

Vi hann inte mer än äta mat innan det var dags för sängen. B&B var helt ok men aningen varmt.

2016-07-18
Gråväder och det fick bli besök hos Ben Nevis Distillery och andra lokala intresseplatser. På vägen dit stannde vid ett gammalt destilleri jag ville se. Inget av de som gjort någon bättre single malt men ändå!

Därefter åkte vi till Ben Nevis Destillery.

Av någon anledning tog de bara kontanter (något som visade sig vanligt i Fort William med omgivning). Det fanns en ATM på bensinmacken 200 meter ifrån så det funkade bra.
Malten från Ben Nevis har jag inga större erfarenheter av. Bara deras 10-åriga har jag testat. Förhoppningarna var inte så stora att vi skulle få något annat efter turen heller. Vi fick en rundvandring med en yngre dam. Hennes röst skar genom glas så det gällde att sänka den inre volymen. När vi stod i regnet höjde hon den ännu en oktav hur nu det var möjligt.

Efter whisky blev det slottsruinerna vid Old Inverlochy castle. Ett viktigt slott i skotsk historia och även detta byggt under 12-hundratalet. 1654 övergavs slottet för ett stort timmerslott som i sig byttes 1690 mot ett i sten igen. Det nya fick namnet Fort William efter King William III. Det senaste revs när järnvägen drogs fram.

St Andrews church tittade vi också in i.

Även denna kyrka var vacker inuti.

Som vanligt var det dags för något i magen vid denna tid. Kommer inte ihåg vad vi åt men gissar på trekantsmacka. Det började lätta på himlen nu och vi packade i vandringskängor och klädde oss i goretex för en tur ner mot Glen Coe. En av de vackraste och mest spektakulära platser i Skottland. Det finns till och med en alpin skidanläggning här. Bara en sån sak.
Vi stannade vid de tre systrarna, tre toppar på berget Bidean nam Bian.

Dimman låg tät vid topparna (panoramabilden är tagen efter vandringen). Regnet hade upphört och vi behövde inte några skalkläder på för vätans skull. Vi vandrade upp mellan första och andra systern. Det var stundtals brant och ibland lättare klättring på klippor. Gunsan klarade det galant med lite tips.

Hon fick tipsa mig också. Med sin supersyn lyckades hon se en strömstare i bäcken ett tiotal meter bort.

Hela vägen upp var det njutbart för ögonen. Vilka vyer vi bjöds på.

Det hade regnat kraftigt under dagen. Allt detta vatten måste ner från bergen. Nu rann det där vi skulle passera och vada var enda alternativet.

Jag slängde upp mina kängor på ryggsäcken och klev i vattnet. Fy satan vad det var kallt. Jag har vadat i kalsongdjupt vatten i fjällen i slutet av september men detta var jobbigt. Då nådde vattnet bara till mitten av vaden. Med avsvalkade fötter trampade vi vidare uppför. Högst upp i såg vi vad vi letade efter, den gömda dalen. En relativt frodig plats med tanke på läget.

En tidig morgon i february 1692 ägde en massaker rum i tre intilliggande byar samtidigt i närheten av Glen Coe. 38 medlemmar i klanen MacDonalds dräptes. Ytterliggare 40 kvinnor och barn dog då deras hus bränndes ned. De MacDonalds som lyckades fly gömde sig här i dalen. Hidden Valley ska också ha använts av boskapstjuvar. Hur de fick upp djuren dit verkar märkligt.
Ett mycket vackert område som gjorde hela resan till Fort William.

Kvällen avslutades på restaurang med revbenspjäll och kyckling. En god skotsk öl blev det till detta.
På kvällen blev det lite whisky också. På närbutiken bredvid B&B var det extrapris på en Aberlour.

2016-07-19
Idag åkte vi tillbaka till byn Glenfinnan. En av anledningarna var att se järnvägsviadukten som användes i filmer med Harry Potter. Men också en kyrka och ett monument.
Vi tog en vandring i bergen runt viadukten på 4 kilometer. Där fick vi också en bra översikt över denna.

När vi gått vidare och kommit upp en bit hörde vi något på håll. Nu kom tåget…. tuff, tuff, tuff, tuff… Hade jag vetat detta hade vi stannat kvar närmare för några kort men vi fick se det på håll i alla fall.

Detta tåg kan man åka med från Fort William och förbi Glenfinnan men det tar så lång tid. Har för mig att det tog 8 timmar tur och retur. Det hinnar man mycket roligt på.
Vi fortsatte längs stigen och kom ner till tåget som stannat på perrongen. Tåget var fullt av kineser och/eller japaner. Som alla andra asiater var dessa också utrustade med selfi stick med hållare för mobiltelefonen.
Efter ett tag kom vi ner till Bonnie Prins Charles (Charles Edward Stuart) monument. Han var den som ledde upproret mot engelsmännen, trots att han själv var engelsman. Han ville dock ena nationerna. I Glenfinnan samlade han klanerna för att tala om detta. Det stora slaget i Culloden förlorades och han blev tvungen att fly Skottland (fyra månader i högländerna) för Frankrike. För sin (andras) uppoffring blev han lite av en hjälte.

När vi kom tillbaka till bilen blev det en ny promenad till kyrkan vid Loch Shiel. En vacker ganska liten kyrka. Stor i förhållandet till antalet människor som bor i närheten.

En speciell inredning med skulpturer längs väggarna.

Vi kännde oss klara med Glenfinnan och åkte tillbaka till Fort William. En trekantsmacka senare var vi på väg mot Glen Nevis. Dalen nära staden är också riktigt fin. Vi skulle gå till ett vattenfall. Att gå dit verkar inte vara helt trivialt.

Vi startade i en lummig skog. Leden gick längs kanten till en ravin där vattnet flöt fram och gjorde gropar i kalkstenen. Små vattenfall blötte vår väg och det gällde att hålla tungan rätt i munnen när det var halt.

Till slut kom vi fram till en plats som skulle kunna vara ett paradis. Jag har sett filmer där hela jorden drabbats av krig eller annan förödelse utom just en undangömd plats där allting frodas. Detta var just den platsen verkade det som. Långt borta såg vi Steall Falls, Skottlands näst högsta vattenfall på 120 meter.

För att ta sig till fallet fick vi korsa en å. Där fanns en vajerbro som tog oss de 20 metrarna över vattnet.

Jag klättrade sista biten för att komma intill fallet där det blev ett dopp med huvudet. Kallt var det men frisk och skönt då solen låg på.

Vi gick samma väg tillbaka, över bron och genom den lummiga ravinen. En till riktigt fin vandring väl värd besöket.

På kvällen blev det skotsk hamburgare. Vi lyxade till med efterrätt också, Rocky Road.

2016-07-20
En ny regndag i Fort William. Det verkar vara ganska vanligt här. Ändå har det flesta en stickad tröja eller annan ej vattentät jacka. Gunsan och jag lade lite tid i stan och kollade på museum och gick i affärer.

Regnet gav sig något och vi passade på att köpa en varsin trekantsmacka som snabblunch och åkte till Glen Coe igen. Denna gång valde vi en kortare vandring med historiska inslag mer än miljön då det var så dimmigt.
Vi skulle till signalklippan. En plats där klanchefen av MacDonalds samlade sin klan. Där gavs också signalen till Campbells att starta massakern i Glen Coe.
Efter ett tag kom vi fram till floden Coe. Som tur var fanns en gångbro att ta sig över till andra sidan. Här vill man inte ramla i.

Backar finns det gott om här. Ganska branta också och efter ett par veckor suger det i benen.

Det var härlig natur här med fast nu var vi på lägre höjd. Vid signalklippan är utsikten begränsad då skog växer runt om. Nu mer går det inte att skicka några signaler från denna.

Vi gick runt till andra sidan dalen och följde River Coe tillbaka till bron.

På kvällen packade vi för resan mot Edinburgh. Nu gällde det att packa ordentligt då bilen skulle lämnas tillbaka på flygplatsen.
Vi hann med en fin avslutningsmiddag på Ben Nevis Bar. Denna gången hoppade vi över efterrätten.

— Edinburgh, Skottland —

2016-07-21
Efter frukost bar det av norrut mot Cairngorms National Park. Den är i storlek med Skåne. Vi snuddade bara i kanten på den men fick se mycket vacker natur. Det var ännu en omväg. Men en positiv sådan. Största delen av den andra vägen hade vi åkt tidigare. Det var bara ett par mil söder om byn Glencoe vi inte varit. Den väg jag letat fram innehåller dessutom några destillerier.
Första stoppet efter vägen blev oplanerat. Vi hade ändå tur som kom den tid vi gjorde. Det visade sig att en buss hade kört i diket. Det är knappt så att två personbilar kan mötas på vägen så det är lätt hänt. Efter några minuter rullade vi vidare.
Nästa stopp var Dalwhinnie. Fint beläget i en dal. Dalwhinnie betyder mötesplats. Rutter för boskapsskötare korsades här. Ett vackert destilleri också.

Historien kring destilleriet är trasslig med pengabekymmer och bränder. Det är enligt mig ett ganska anonymt destilleri. Malten de producerar är helt ok. Efter turen fick vi prova på något nytt de släppt samt behålla glasen. Allt gratis för medlemmar igen. Jag klarade även intelligenstestet att vika kartongen till glaset på 5 sekunder. 🙂

Inte långt därifrån åkte vi genom grindarna till ett stort slott.

Blair Castle hade vi sett på håll flera gånger når vi åkt buss till eller från Inverness. Någon gång ska vi besöka det har jag tänkt…. Den gången var nu.

Slottet byggdes 1269 men har byggts om flertalet gånger. 30 rum finns i slottet och vi tog en rundtur genom dessa. Dett måste vara ett av de större slotten som sitter ihop i en byggnad.

Vi käkade i cafeterian (trekantsmackor) innan vi åkte vidare till Blair Athol Distillery. Detta var tydligen riktigt populärt för det var 14 bussar på parkeringen. Detta är huvudingridiensen i Bells. Kanske är det därför? Vi gick till besökscentrumet och kollade in lite utanför.

Några kilometer bort på småvägar ligger Skottlands minsta destilleri Edradour. Det är i alla fall de minsta av de äldre. Det har startat flertalet nya de senaste åren.

Edradour har gått mig mer eller mindre omärkt förbi. Jag har provat någon sort men aldrig fasttnat för den. I baren fick jag prova en sherrylagrad jag gillade bra så än finns det hopp. En annan jag inte testat förr funkade också.
Vid en rundtur brukar man gå igenom produktionen först och sedan smaka whiskyn. Här var det precis tvärtom. Whisky ställdes fram på bordet. Den avsmakades medan vi fick höra historien om hur det startade fram till nu. Därefter började visningen. Även här fick vi behålla glasen. Ballechin är en rökig variant av Edradour

Här var det inte mycket till automatik. Det var handjobb på allt utom mäsktunnorna om jag hängde med. De små pannorna var inte mycket att skryta med.

Drakar som Glenfiddich klämmer nog ut dagligen vad Edradour kör på ett kvartal.

Efter lite vila åkte vi vidare mot Edinburgh. Drygt 10 mil kvar nu. Dessa betades av i raskt tempo och vi nådde snart Forth Bridge. Här höll de på att bygga en ny bro så det var lite köer. Till slut rullade vi in på biluthyrningen och kunde lämna bilen i alla fall.

140 mil blev det denna gång. Det närmar sig 500 mil i det lilla landet nu….

Det blev sedan rälsbuss till Haymarket där vi skulle bo. Klockan var efter nio när vi gick sista biten. Då hörde jag… Så det är semesterfararna? Det var syrrans man Peter som varit ut och handlat. De bodde på samma hotell som oss och skulle också gå på konserten med Runrig på lördag. Halv tio på kvällen blev det lasagne på närliggande restaurangen Plattform 5.

2016-07-22
Slottet i Edinburgh är placerat på ett litet berg. En mile därifrån finns ett större berg. Det är rester av en gammal vulkan. Från toppen av detta kan man se ut över staden i alla riktningar.

Det sägs att högsta toppen, Arthur’s seat är namngiven efter King Arthur men det är historikerna oense om. Uppifrån toppen kunde vi i alla fall se långt.

Vi vandrade runt kullen för att få utlopp för rörelseenergin plus att det var vackert så klart 🙂
Nedanför ligger palatset Holyroodhouse där drottningen bor ett tag varje sommar. Vi gick inte in där då vi hade annat för oss men det var häftigt.

Affärsgatan Royal Mile startar (eller slutar) här. En mile (1.6 km) bort i andra ändan står Edinburgh Castle. Dit skulle vi senare under dagen. Vi gick större delen av milen till vi svängde av ned mot Princess Street. Där klättrade vi upp i Scott Monument. Ett monument rest till författaren Sir Walter Scott’s minne. Det största monument i världen som rests för en författare.

De 287 trappstegen var uppdelade i flera etage. I början var det ganska bra med plats. Det gick att mötas i trappen utan några större risker. Till andra plattformen var det trängre. Vi fick dock en otrolig utsikt över staden och speciellt slottet som står högt upp.

Den sista delen var riktigt trång. Avslutningen på den fick jag gå i sidled och huka mig för att komma upp. Upp skulle jag i alla fall. Annars gills det inte :-). När vi skulle ned igen sa jag till gunsan att ropa “comming down” för att tala om att vi kommer. En liten kille svarade då “comming up”. Vi fick mer eller mindre klättra runt varandra för att komma vidare.
Det blev trekantsmackor igen på hotellet innan vi gick till slottet. Det är några år sedan vi var där nu och den gången hann vi inte med allt då de stängde. Nu hade vi i alla fall 2 timmar till de stängde. Vi började med det vi missade sist. Det var 3 museum med olika militära grenar. Sedan tittade vi att kronjuvelarna fanns kvar. Det var så mycket folk på slottet att det var jobbigt. Som tur var tunnades det ut strax före stängning. Då tog jag fram kameran med.

Inne på slottet finns massor av öppna spisar. Inga små saker direkt.

Nu var det lagom med folk på slottet för att fotografera.

På kvällen käkade vid med Tina och Peter på en restaurang Gunsan och jag hittade för flera år sedan. Mysig liten sak med god mat.

2016-07-23
En kyrka, St Mary’s Cathedral, låg i närheten av hotellet. Den hade vi sneglat på länge nu. Efter frukost bestämde vi oss för att gå dit. Utanför träffade vi på T&P som tänkt samma sak. De var lite före oss.
1879 hölls första gudstjänsten i kyrkan och har hållits dagligen sedan dess. Tvillingspirorna som byggdes 1913-1917 är döpta till Barbara och Mary efter de systrar (Walker) som betalade för orginalkonstruktionen.

En gigantisk katedral som hade småkyrkor inuti sig.

Gunsan och jag gjorde sedan Princess street där vi tittade på diverse attraktioner. Vi käkade också fruktsallad med hallon i parken nedanför slottet.

När vi passerade Scott monument tittade vi efter Tina och Peter. Jag försökte lura upp dem där men klaustrofobin kanske tog över 🙂

Vår väg gick vidare mot Calton Hill. Det är med på UNESCO¨s världsarvslista. Vi gick direkt till toppen. På sidan av kullen ligger St Andrew’s House som den skotska regeringen använder. Det är också platsen för det gamla fängelset Calton Jail. Guvenörens hus är det enda som är kvar av fängelset.
Calton hill är populärt turistmål fick vi lära oss. Det är också populärt i målningar och fotografier från staden.

En tröttsam promenad tillbaka till hotellet för att möta upp T och P för middag. Vi valde haymarket Bar denna gång. Jag tog en utsökt hamburgare gjord på vildsvin och chorizzo. Supergod burgare som sköljdes ned med en Innis and Gun.
Hem och byta om. Peter och jag tog några whiskyn i väntan på spelningen. Gunsan och Tina drack moserande. Efter ett tag gick vi mot slottet för att köa in till konserten med Runrig. Kul att få se dem på slottet någon gång. Detta var sjätte gången de spelade här. Det var slutsålt och ca 8500-9000 personer fick se dem ikväll.

Runrig spelar en av alla hitlåtar, Loch Lomond.
httpvh://www.youtube.com/watch?v=SfkeefIBeQk&vq=hd720

En härlig avslutning på våra knappa 3 veckor i Skottland. Runrig hade slutat spela men stora delar av publiken sjöng sig ut och nedför gatorna på Royal mile.
Gunsan och jag köpte med oss frukt upp på rummet som vanligt 🙂

2016-07-24
Sista dagen i Edinburgh. Jag var delvis lättad att slippa stöket i storstaden men hade gärna hämtat en bil och åkt ut till Hebriderna.
Jag hade tur som kunde överlåta lite packning till mina nära och kära. Peter tog några kilo kläder och Gunsan fick ta en massa annat. Mina flaskor fick till slut plats 🙂
Det blev en stadsvandring bakom hotell vid floden Leith och husen runt omkring.

Vid 2 skulle vi samlas på Haymarket Bar igen för middag. Gunsan och jag gick dit vid 12:30. Då var det fullt av poliser vid baren och närliggande gator. Det var tydligen fotbollsmatch på gång. Tina och Peter kom vid 1 och då var de flesta borta. Jag åt min burgare igen och de övriga tog en likadan. Innis and Gun i glaset igen.

Efter maten drog vi oss bort till flygplatsen. Resan hem gick bra. Började jobba några timmar senare men det funkade också.

Även detta är fick reseledaren godkänt. Jag kanske ska byta yrke?

Nästa år blir det nog inget Skottland men året efter siktar jag på Aberdeen, Orkney och Shetland.