Under gårdagen åkte jag med Gunsan kors och tvärs i länet. Vi besökte massvis av spännande ställen utan att se något kul. På ett ställe hade vi vitryggig hackspett 10 meter framför oss. Den satt där ett tag och trummade men vi kunde inte hitta den bland trädkronorna. Idag skulle jag göra ett nytt försök. Det snöade idag igen men inte i närheten av igår morse. När jag parkerade bilen hade det avtagit och hoppet steg.
Den vitryggiga hackspetten är akut hotad i Sverige. För tio år sedan fanns det femton individer i landet. Hur många det finns idag vet jag inte men förhoppningsvis fler. I Värmland finns ett häckande par, det enda i landet. Förra året försökte ett par här men det misslyckades tyvärr. Ett åtgärdsprogram pågår för arten. Utsättningar av spettar från Nordens Ark görs årligen. Att det finns så få fåglar hos oss beror på att den är känslig med urvalet av revir. Det ska vara en viss del lövskog som håller gamla döda träd. Här försöker man också få skogsbolagen att undvara skövlingen av skogen. Maten består främst av skalbaggar och larver men frön, nötter och bär går också i.

Första gången jag såg en var tre år sedan. Det varade bara två minuter innan det var det över. Kul var det i alla fall då.
Idag hade jag riktigt tur. Jag lyssnade efter dess trummande som den lockar partners med. Samma läte jag hörde första gången och även under gårdagen med Gunsan. Tiden gick men inga långa trummljud. Flera större hackspettar trummade men deras läte är kortare och kunde snabbt gallras ur.
Rätt var det var blev det liv på spettarna. Deras läte (chip, chip) ackompanjerades av et annat (chyp, chyp). När jag hittar den som avger det senaste lätet ser jag en hona av vitryggig hackspett.

Kul, det är så de låter alltså…
Spetten studsar runt på olika trädgrenar men försvinner snabbt norrut några hundra meter. Jag drar mig mot nordost och ställer mig och väntar. Flertalet större hackspett hinner passera innan jag spanar in ännu en födosökande. Denna spett hackar så träflisor flyger. Det är vitryggen igen…

Det blev inte mer än någon enstaka minut nu heller. Spetten flyger ut mot vattnet och jag går en bit söder om där jag tyckte den landade. Slår mig ner på en stock och öppnar en bullpåse. När den sista av de tre bullarna passerat matstrupen hackar det i närheten igen.

Denna gång klättrade den uppåt i grenverket och försvann när jag inte var uppmärksam. Jag höll mig kvar ett tag på samma plats. Tio till femton meter vid sidan om mig smäller det till något grymt. Ett träd med en diameter på tjugofem centimeter går av. Trädstammen faller i slowmotion och en ny smäll hörs följt av vibrationer. Vinden har tilltagit och det knakar rejält i gammelskogen. Jag känner mig klar nu  🙂
Grått väder ger sällan några pangbilder men jag är glad att få ha delat lite tid med den här rariteten.