Återigen var det en morgon med klarblå himmel och 4 grader på termometern. Jag hade problem med vad jag skulle ha på mig i det här konstiga vädret. Gunsan och jag hade bestämt att åka till den stora myren vi åkt skidor och vandrat på tidigare. Vinter och vår har vi varit där och nu skulle det även bli ett höstbesök. På sommaren är det så mycket mygg så då vill jag inte vara där.
Efter en timme i bilen landade vi under en lika klarblå himmel. Det var knäpptyst i skogen mot myren. Inte en fågel sjöng. Efter två kilometer tog vi en avstickare mot en gammal kolarkoja och tillhörande kolbotten.

Inte en vindpust mötte oss när vi nådde de stora ytorna. Vi stötte ett par fåglar jag inte hann se vad det var men efter det var det inte ett liv här heller. Vi satt ett tag och bara njöt i tystnaden.

När vi kom över myren såg vi alla fall en ekorre i skogen. Den hade hela munnen full av mossa och skulle säkert bädda för vintern. Efter att ha passerat några vattendrag kom vi till den konstiga granen igen.

Vad man än tycker om träd så  är det här spektakulärt. Om det är vackert får var och en ha sin egen åsikt om.
Efter ytterligare några kilometer tog vi en fika i solen innan vi vandrade vidare mot andra myrområden. Det är något med mig och myrar. Jag gillar dem lika bra som gammelskogen. Tyvärr är så många myrar utdikade och börjar nu växa igen. Detta gjordes för att få fram betes och/eller odlingsmark för länge sedan och är tråkigt då det inte går att återställa precis som urskog som skövlas.

Urskog finns det gott om här. Många äldre grova träd både ligger och står i skogen. De liggande träden är viktiga för naturen så det är bra de får ligga kvar. Träden får stå tills de ramlar omkull.

När vi återvände till utgångspunkten vid den gamla gården var vi nöjda båda två. 13 km på stigar sitter fint i benen för att inte tala om friskluften vi andats in under tiden.