Då var det dags för en tid i Skottland igen. Ett land jag älskar att besöka. Inte bara för den goda whiskyn utan även naturen och dess historia. Redan när vi kom hem förra året började vi planera för nästa resa. Vi siktade på Yttre Hebriderna. Som grabb läste jag serietidningen Buster flitigt och det närmaste jag kommit de yttre Hebriderna var genom Super Mac.

2014-07-27
Arlanda bjöd på tidernas åskväder när vi väntade vid gaten. Plan på Skavsta hade träffats av blixten läste jag på webben. Det blev lite senare start i och med detta men annars gick flygningen hur bra som helst.
Bil hämtades på Edinburgh airport och vi satte av mot Stirling. På vägen dit passerade vi Linlithgow där vi stannade till för att spana in dess palats.

På 1500-talet bodde kungen här innan han lämnade för England. Idag är det turistattraktion.
Bilen tog oss vidare mot Stirling. En annan stad med massor av historia. Det var bland annat här som William Wallace (Bravehart) hade en av sina avgörande strider. Gunsan och jag packade upp väskorna på boendet och gav oss ut i sommarkvällen. Så mycket sommar kändes det dock inte i luften att det var.
Vi gick genom gamla staden upp mot Church of the Holy Rude. En medeltida kyrka där konungar krönts.

I skymningen vandrade vi tillbaka för att göra oss i ordning för morgondagen.

2014-07-28
Klockan ringde 07:00. Dags att hoppa in i duschen och få i sig frukost. Himlen var blå i Stirling och vi såg fram mot en underbar dag. Vi gick i gårdagskvällens fotspår genom gamla staden förbi det gamla fängelset mot Stirling Castle. Det är ett av det största och viktigaste, både historiskt och arkitektoniskt, slotten i Skottland. Här har flertalet kungar och drottningar krönts och skottarna har krigat med engelsmännen i generationer.

Detta slott är liknande det som finns i Edinburgh men mindre. En stad i miniatyr där de olika husen nu är museum och utställning. Kyrkan används visst för speciella tillfällen och högaktningsfullt folk kommer fortfarande på besök.
Vid middagstid gick vi tillbaka till boendet för att packa/byta om. Vi hade bestämt oss att ta en promenad till Wallace Monument istället för bilen. På de 4 kilometrarna passerade vi även “Old bridge” där legenden säger att Wallace lurade ut engelsmännen på bron innan en man slog ut sprintar så truppen hamnade i vattnet.
På håll kunde vi se monumentet. Detta är det största av en rad monument och statyer rest för nationalhjälten, 67 meter högt färdigställt 1869.

Vägen upp för kullen var ganska brant. Ännu brantare om man ginade förbi “folkmassorna” genom skogen. Det är 264 trappsteg till toppen. Jag flåsade på direkt upp och Gunsan kom pustandes en halvminut senare. Vi var helt själva där uppe ett tag.

Utsikten gick det inte att klaga på. Vi knäppte lite bilder och satte oss ner för en välbehövlig vila. Jag följde ett par ormvråkar som jagade över fälten också.
Vi gick in i våningsplanen på vägen ner. Där fanns samlad historia i form av illustrationer, bilder och föremål. Det häftigaste är nog svärdet.

Efter 4 km tillbaka skrek magen efter mat. Vi stannade till på ett ställe nära boendet och fick en superb måltid i oss. På kvällen blev det lugnt. Vi packade ihop för morgondagens förflyttning och kollade lite på Commonwealth Games från Glasgow (British Empire Games) på tv.

2014-07-29
Klockan ringde som igår. Vi hade ingen tid att förlora. 15 mil till Oban där färjan skulle ta oss ut till öarna och vi skulle besöka två slott på vägen. Trafiken flöt på men det tar tid att åka i Skottland. Inte för att det är vänstertrafik men det är ont om motorvägar.
Vi hann bara stanna vid första stoppet så började det ösregna. Tiden var knapp så vänta gick inte heller. Vi fick se den vackra slottsruinen i gråväder och spöregn. Inte som vi hade föreställt oss direkt. Vi stod ut i 25 minuter. Slottet har stått på platsen i över 500 år.

Tillbaka till bilen mot nästa slott. Tiden rann iväg och vi hann inte med Dunstaffnage Castle som planerat. Vi hann inte heller med Oban Distillery. Sablar vad rörigt det blev när vi skulle leta på var färjan går ifrån. Den hann vi med iaf.

Det skulle ta oss 7 timmar till södra delen av Yttre Hebriderna. En mellanlandning några mil norr om vår destination ökade tiden med 2.5 timme. På vägen över såg Gunsan delfiner. Till slut kom vi i alla fall fram till Castle Bay.

Det var sen kväll så vi hann inte mer än leta på vårt boende på västra sidan av den lilla ön. Vägen dit bestod mest av väg med ett körfält och en massa mötesplatser.

2014-07-30
Ett underbart tidigt uppvaknande i det härliga rummet på ön Barra. Det klart bästa boendet på resan. Gunsan och jag skulle kolla in ön. Vi började med kyrkan “Our Lady Star of the Sea”. Därefter blev det båttur till slottet Kisimul Castle i viken.

Ett litet medeltida slott som har rustats upp. Viss sten hade tagits till gatsten i Glasgow när ön såldes en gång i tiden. Sedan skulle vi upp på öns högsta berg Heaval, 383 meter. Två tredjedelar upp ungefär har öborna rest en staty som heter “Our Lady Star of the Sea”.

När vi senare nådde toppen var det klar himmel och vi kunde mer eller mindre se hela ön och öarna norr om oss. Det blåste dock så man fick hålla i sig. Något vi fick erfara var vanligt på “öarna”. På ostsidan kunde vi se en fin strand och bestämde oss för att ta ett varv runt ön. När vi kom ner dit hade tidvattnet tömt hela ytan med vit sand så vi traskade ut till en liten ö.

På kvällen tog vi en promenad på en annan sandstrand nära boendet. Det var njutbart att se vågorna skölja in. När vi återvände möttes vi av Jessica som hade en krabat med sig. Det var Duckie. Tidigare gäster hade “lämnat in” honom som föräldralös liten andunge. Nu bodde han i hus och sprang efter Jessica hela tiden. Vi fick båda hålla honom och han gillade att krypa in i min tröja men mest gillade han att kura ihop sig under Gunsans sjal.

2014-07-31
Nu var klockan ställd ännu tidigare. Vi skulle med morgonfärjan norröver. Från Barra går en färja till ön Eriskay. Vidare går det en lång bro mot nästa ö. Vi åkte direkt till South Uist. Det blev ett snabbt stopp vid statyn Our Lady of the Isles. Förra året köpte Gunsan en ring på ön Isle of Skye. Den tillverkades på Hebridean Jewellery och där stannade vi först. Hon hittade ett armband hon blev förälskad i och behöll.

Ny bro och vi var nu på ön Benbeculla. Där stannade vi för en liten vandring mot kusten och se om vi skulle få syn på någon säl. På en ö längre upp hade de tagit paus.

Regnet kom och jag blev dyngsur om brallorna då jag inte packat ner några regnbyxor i ryggsäcken. Något som alltid låg där efter detta.
Sen gick färden mot nästa bro över till ön North Uist. Första stoppet blev vid Teampull na Trianaid (Church of the Holy Trinity). En kortare vandring förbi “Battle of Cairinis” som är platsen för den sista striden med traditionella vapen i Skottland mellan klanerna MacDonald’s och MacLeod’s tog oss till en fårhage. I andra sidan hagen stod templet kvar. Ett lamm blev nyfiket på oss och kom fram. Efter att ha blivit kliat ett tag gick det tillbaka till mamman för mat. Det var det enda fåret jag kom nära på hela tiden. Vanligtvis sprang de iväg när man kom för nära.

På vägen till vårt boende stannade vi även till vid Barpa Langas. En 5000 år gammal gravkammare. Jag provade att krypa in genom öppningen.

Till Runrig-bröderna MacDonald’s (callum/Rory) födelseby Lochmaddy kom vi på eftermiddagen. Linda och Sandy som vi bodde hos var väl bekant med dem då Sandy gått i skolan med båda bröderna. Callum hade varit “hemma” veckan innan men åkt iväg igen. Bummer….
Efter vi fått något i magen tog vi en vandring på 9 km. Vi gick över en gångbro till halvön Sponish mot “The Hut of the Shadows”. En lite hydda i sten som reflekterar havet utanför. Jag såg inget av detta…

Vi fortsatte vandringen och kom hem lagom till läggdags.

2014-08-01
En ny spännande dag i övärlden. Vi åkte till ett naturreservat som heter Balranald. På vägen dit såg vi en jorduggla ett fåtal meter från vägen. Medan jag fumlade med kameran i vägkanten flög den och slog en sork. Balranald RSPB reserver är ett eldorado för fågelskådare vår och tidig sommar. Kornknarren häckar också där men förhoppningarna om att se någon sådan var låga. Vägar och stigar tog oss ut mot en machair. Ett slags område som bara finns i Hebriderna och Irlands nordvästra kust. Machair är gaeliska och betyder ungefär bördig slätt. Näring från havet blåser upp så blommor trivs och tar med sig resten av näringskedjan. Sanddynor och lågt gräs är typiskt för dessa områden.
Jag pratade med en dam som satt och väntade på att uttern skulle visa sig igen. Fem minuter innan vi kom till stället hade den spungit över stigen ner mot havet. Rätt var det var guppade till ett huvud i vattnet men det visade sig vara en säl. Några ovanliga fåglar eller djur såg vi inte. En tärna anföll mig när jag passerade ett ställe. 5 gånger fik jag huka mig. En engelsman skrattade när jag gått förbi sjökanten. Han hade råkat ut för samma sak.

Större strandpipare, strandskator och lärkor såg vi här och var. Efter varsin glass vid den lilla campingen åkte vi mot monumentet Scolpaig Tower. Ett torn byggt över en järnåldersbyggnad på en liten ö. Det sägs att den som bestämde på ön byggde tornet för att skapa arbetstillfällen. Året var 1830 då det stod färdigt. Stället skulle lika gärna kunnat döpts till Scolplague för mig då det var en plåga med all sve (svidknott) i området.

Nu var det dags för nästa machair, Clachan Sands eller Traigh Hornais som det heter på gaeliska. Mot havet finns kilometervis med vit sandstrand. Strand kanske är en överdrift för det är mycket av dessa som är havsbotten och bara går att gå på vid lågvatten. Gunsan slängde av sig skorna och gick i vattnet. Själv höll jag mig på stranden.

Efter att ha plaskat, plockat snäckor och fotat hoppade vi av stranden efter 3.5 kilometer och vände tillbaka mot bilen. Vi hade haft bra väder hela tiden på stranden men nu kom regnet.
På kvällen åt vi på den lokala puben. Jag tog en hamburgetallrik. De har speciella hamburgare här över. Själva burgaren är minst 2 cm tjock. Denna gången var det lokalproducerat kött men ofta är det hjort.

2014-08-02
Idag skulle vi med färjan till Harris. En bro tog oss över till ön Berneray där färjan går ifrån.

Denna färja var något större än den mellan Barra och Eriskay. Nu fanns det en cafeteria och sittplatser inomhus. Gunsan och jag stod ute hela vägen och spanade efter marina djur och fåglar.
Vi hade fixat boende nära piren för att vi förhoppningsvis skulle ta en tur till St.Kilda. En av 25 platser på UNESCOs världsarvslista som har både natur och kultur listat. Vi körde förbi boendet mot St.Clements Church.

Kyrkan är den största medeltida byggnaden i yttre Hebriderna. Den byggdes av klanen MacLeod 1520 och har även gravar av klanledarna.
Efter kyrkbesöket checkade vi in på boendet. Vi bytte om och tog bilen till en plats där vi skulle vandra på stranden och havsbottnen igen, Luskentyre Sands. Pinande vindar piskade sanden runt fötterna men det var vackert. det var lågvatten här igen så efter någon kilometer vandrade vi rakt ut i “havet”.

Sanden på Harris är inte vit som på öarna i söder. Här heter det golden sands. Efter en tur på ~6 km åkte vi till nästa strand. Vi gick över denna mindre strand upp mot en kulle. Mitt på höjden står MacLeods Stone.

Den resta stenen är 2.5 meter hög. Det finns gott om dessa stenar runt om i Skottland.

2014-08-03
Idag skulle vi ut till nordvästra Harris. När vi passerat Harris största stad Tarbert svängde vi av mot mindre vägar. Det blev bergigt och jag körde inte direkt fort på “cykelvägen”. Kurvorna var lika många som backkrönen och snäva. Vi passerade en gammal valfångsstation innan vi kom till en tennisplan. Hallå! Vem kommer på idén att bygga en tennisplan mitt ute i ingenstans? Vi passerade en skola och platsen vi skulle stanna vid på tillbakavägen innan vi kom fram till Amhuinnsuidhe Castle.

Slottet byggdes som jaktstuga åt greven som ägde ön 1865. Vill man bo där kan man hyra det en vecka på sommaren om man är beredd att betala ca 40.000 kronor. Regnet öste ner medan vi kollade på kåken. I bortre ändan finns en tagsjälv-butik med rökt lax, läsk, vin, whisky och några sorters kakor. Ett skrin med pengar stod på bordet där man lägger pengarna.
Regnet fortsatte ösa ner när vi stannade på nästa stopp, Harris Eagle Observatory. Det finns ganska gott om Kungsörn i området. Vi befann oss nu i utkanten av ett revir där motsvarande naturvårdsverket satt upp en “stuga” för att spana på örn. I horisontellt regn begav vi oss norrut. Dimman låg tät så att se en örn kändes inte svårt utan omöjligt. Väl framme så slutade det regna efter ett tag och till och med dimma och moln blåste bort.

En timma senare ser vi en örn kommer svävandes över bergstopparna. Den cirkulerade på långt håll i några minuter innan den försvann igen. Innan vi gick tillbaka till bilen kom ett sms från den som kör turbåten till St.Kilda. På tisdag blir det troligtvis resa. Vindarna låg lite fel men annars såg det bra ut. Vi jublade över detta medan vi fäktades med sve på vägen tillbaka.

2014-08-04
Det var denna dag som var den primära resdagen till Kilda. Vi hade inte planerat vad vi skulle göra om vi inte kunde åka. Vi tog ett snabbt beslut om att vandra till en gammal kyrkoruin på på västkusten. På en strand nära ruinen hade kustbevakningen spärrat av med blåvita band. Något som såg ut som en sönderrostad torped(?) låg i mitten av bandet på strandremsan. det blev kort tagna på detta också innan vi kom fram till kyrkoruinen.

Innan kyrkan byggdes på 1500-talet fanns en vikingabyggnad här och före den har det hittas byggnader som är 2000 år gamla. I klipporna runt ruinen finns märken daterade till 5000 år tillbaka. Denna plats har sett mycket.
Vägen tillbaka svängde vi av mot en havsvik. På halvön finns också en machair mellan stränderna. Där hitta vi speciella orkidéer. Hebridean spotted-orchid växer bara på dessa öar. De flesta blommor hade bruna blad men jag hittade en som var “frisk”.

Något svenskt namn vet jag inte om det finns på denna orkidé men Hebridnycklar skulle passa.
Kvällen tillbringade vi att packa väskorna igen. Resan till Kilda skulle ta hela dagen och vi skulle dessutom till nästa ö och sova där.

2014-08-05
Kvart i åtta möttes vi på piren för att få höra att turen var inställd. Vindarna kom från söder och det var omöjligt att hoppa över till gummibåtar i den sydvända viken på Kilda med såna vågor. Vi körde norrut direkt mot ön Lewis. Harris och Lewis har inget vatten mellan sig men då en bergskedja separerade öarna så valde de att kalla dem två olika öar. Helt korrekt vad jag förstått av min efterforskning. I dagens läge finns en väg över bergen men de kallas fortfarande för två olika öar.
Två timmar resa blev det innan vi kom fram till första stoppet. Resan gick bra då det var Skotsk motorväg från Tarbert och norröver, dvs. en fil åt varsitt håll.
Vi var nu framme vid Calanais Standing Stones. Denna stencirkel är äldre än Stonehenge. Ungefär 500 år skiljer skapelserna. När Stonhenge antas ha använts för någon slags mätning av solen. Vid Calanais höll de koll på månen.

Det finns totalt tre stencirklar i området var av den största måste vara 35-40 meter lång och 25 meter bred. Stenarna är placerade i en formation av ett kors -|– . De hade stora mätinstrument för 4500-5000 år sedan.
1993 hittades nästa besöksföremål på västkustön Great Bernera. En hård storm blåste bort sanddynorna i området Bostadh (från nordiska bostad) och stenbyggnader kunde ses. Rester efter både långhus från vikingatiden och äldre järnåldershus grävdes fram av arkeologer.

Vi fortsatte längs västkusten mot Dun Carloway. En “broch” som byggts under årtusendet före Kristi födelse. Här inne skötte de det mesta och till och med djuren fanns i “hemmet”. Detta var en av de första historiska byggnader som hamnade på bevarandelistan i Skottland. Tyvärr hade lokalt folk redan stulit delar av en vägg för att bygga bostäder långt innan.

Mycket av detta var välbevarat men taket på huset har man gissat sig till efter hållbarheten i väggarna och byggnadsmaterial som användes på den tiden. Golvet i huset ligger ca metern under markytan och en öppen eld var centralpunkten. Många likheter finns med Blackhouse som byggdes fram till slutet av 1800-talet.
Vi besökte just ett sådant Blackhouse efter detta. Eller rättare sagt en liten by, Gearrannan Blackhouse Village. Visst fanns det likheter med det äldre huset.

I dessa hus bodde folk ända fram till slutet av 1900-talet. Byn fick el i husen 1952 och vatten 1960. 1974 flyttade den sista från byn.
Arnol Blackhouse är ett annat väl bevarat hus från denna period. På 60-talet fanns det nio hus men bara ett stort finns kvar där nu. Vi åkte dit och kollade med.
Vikingarna hade en hel del att göra med öarna utanför Skottland. Många namn har fortfarande fornnordisk klang i sig. Norse Mill and Kiln finns att besöka här med. Ett tag fanns det 200 hjulkvarnar på ön. Just den här drevs ända fram till 1930.

Vi letade på vår tillfälliga bostad i Stornoway och andades ut efter en hektisk dag.

2014-08-06
Idag skulle vi åka till nordligaste punkten av Yttre Hebriderna, Butt of Lewis. Vi vandrade över stränder och headlands. det var härligt väder men blåste en del. Ett gäng surfare befann sig på stranden och väntade in vågor. Vid headlands (höga klippor som stupar ner i havet) såg vi en hel del fåglar. Det tog ett tag innan jag förstod var det var, stormfågel. De häckade på klippväggarna och vi såg ett antal ungar ligga i närheten av de vuxna fåglarna. Tretåig mås höll till i och utanför en grotta på en vägg. Kaniner grävde hålor överallt och sälar simmade i vattnet. Havssulor flög förbi på behörigt avstånd också. En annan ny fågel för mig var tobisgrisslan.

Vi pausade vid fyren och käkade lite mackor. Nytt sms från Kildabåten. det kan bli en tur iaf. Invänta vidare information.

När vi packade ihop kom regnet. Jag kollade för fullt på fåglarna men Gunsan såg något roligare. En grupp flasknosdelfiner jagade en bit utanför. Långt avstånd och gråväder med regn gjorde det svårt att få vettiga bilder men man får ta vara på de tillfällen som erbjuds.

Nöjda med fin natur och olika djurmöten begav vi oss tillbaka till boendet. Efter att ha vilat en timme gav vi oss ut på stadsvandring och vidare mot slottet Lews Castle.

Det blev en fin kvällspromenad i slottsparken. Synd att vi gått så mycket under dagen. De 18 kilometerna vi avverkat kändes i fötterna.

2014-08-07
Det blev ingen resa till Kilda idag heller tyvärr. Vi åkte tillbaka till Butt of Lewis istället för att se om vi kunde se delfinerna igen. Soligt men blåsigt väder. Tur man inte har någon kilt.
Vi såg inga delfiner så jag passade på att fota annat istället. Mest energi blev det på fåglarna.

Vi hade en underbar dag vid fyren. Runt tvåtiden kom det dagliga ovädret och vi passade på att åka vidare. Nästa stopp blev på östkusten där det kan simma brugd. Brugden är den näst största hajen och kan nå en längd på 13 meter. Trots sin storlek äter den bara plankton. Tyvärr var det inga “hemma” när vi kom dit.
Nytt sms om resan till Kilda. Vindarna var bra, bara de kunde ändra sig från sydliga till något annat väderstreck. Vår sista chans att komma dit var nu. Om vi skulle ta en senare färja till fastlandet skulle det fungera. På kvällen fick vi dock beskedet att det blev inställt.

2014-08-08
Vi fotade säl på förmiddagen. sammanlagt var det fyra stycken som fiskade. Ett par minuter under vattnet men sedan måste de upp och andas. Kul att se dessa djur på närmare håll.

Efter det vandrade vi genom staden så Gunsan fick göra lite shopping igen innan det var dags för färjan mot Ullapool. detta var den största färjan vi åkt på hittills och för bilarna var det två våningsplan med ramper och hissar. Det kändes underligt…
På resan över såg vi delfiner igen. Denna gång nöjde vi oss med att titta på dem. Kustbevakningen var ute på övning och kom med sin helikopter strax innan vi gick iland.

Vi hade tio mil framför oss. På “motorvägen” mot Inverness blinkade det “heavy rain forcast” på skyltarna. Det hade varit översvämningar i södra delarna fick jag höra sen. Vi planerade för morgondagen under resan. Rätt var det var flyger en röd glada över vägen. Därefter ser jag en skylt med texten Tollie Red Kites. När jag läste på om detta senare såg jag att de har utfodring för glador i närheten av platsen. Tyvärr hade någon “local” lagt ut förgiftat kött så i våras dog 12 glador och 4 ormvråkar. Ingen gripen för detta än.
Trots spöregnet kom vi fram till Inverness. Tredje besöket på tre år. Denna gången skulle vi ha ett nytt boende då det var fullt på vårt “vanliga”. Gunsan har skött bokningarna exemplariskt med många fina boenden. Här hade det blivit generalfel. Det berodde nog mest på att det var fullt överallt när hon bokade. Boris i skitig tröja och keps stod ute och rökte när vi kom. You are late var hans första kommentar. Olga domderade med sin rysk-engelska om regler vid frukosten. Jag avbröt henne två gånger innan vi bara gick iväg. The Highlander B&B är något jag rekommenderar att inte bo på.
Vi tog en kvällspromenad i staden och passade på att handla på Tesco. Gunsan lade en handduk på sängen och sov med kläderna på 🙂

2014-08-09
Tjoho, nu var det dags att besöka några destillerier. Jag hade varit i Skottland i 13 dagar utan att ha besökt ett enda innan. Abhain Dearg som ligger ute på öarna är ett ganska nyöppnat bondgårdsdestilleri. Jag vill gärna besöka något med lite historia och gamla byggnader. Vi startade med Glen Ord. Deras malt heter Singelton. All singelmalt de tillverkar exporteras till Asien. Den Singelton som finns på Systembolaget kommer från Destilleriet Dufftown i staden med samma namn. Vi bjöds på både 12 och femtonårig whisky. Nästa stopp blev Dalmore. Jag hade tänkt gå en rundtur där men känslan kom aldrig. Jag fotade lite och pratade med tjejen i deras visitor center innan resan gick norr mot Balblair Distillery. Två glada tjejer blev ännu gladare av att vi kom. det var helt tomt där annars. Destilleriet var stängt över helgen men vi fick en liten visning ändå.

Jag buteljerade min egen flaska från ett fat innan vi gav oss iväg.
Två år tidigare vid ett besök i Inverness var vi till slottet Dunrobin utanför Golspie. Ett riktigt sagoslott. På detta ställe var törnrosas styvmoder utbytt mot en elak gubbe bara.

Vi hann precis till falkoneringsuppvisningen. Andy flög med Jaktfalk, berguv, pilgrimsfalk och harrisvråk. Han är otroligt bra att berätta och använder en hel del komik i showen. Det var lika bra som jag kommer ihåg det.

Efter fågelarna så vandrade vi runt utanför slottet i de vackra trädgårdarna och gjorde också en vandring i slottet innan bilen tog oss hemmåt. Bilen lämnades in och vi hann med en till kvällspromenad i Inverness.

2014-08-10
Nu var det bara det tråkiga kvar. Vi slog ihjäl tid nere på stan. Bussen kom till slut och körde oss mot flygplatsen i Edinburgh. Jag har redan börjat tänka på nästa resa till landet jag gillar otroligt bra.