Jag satt i bilen med Gunsan när telefonen ringde. Det var Stig som ringde och undrade om jag ville följa med på märkning av pilgrimsfalkar. Jag hörde falkar skrek i bakgrunden innan jag hann reagera över vad han sagt. Va, klart jag vill sa jag. Stig och Åke hade varit och märkt två kullar nu på förmiddagen och de skulle ta ett break innan det var dags för nästa ställe.
Gunsan ville gärna följa med och det var inga problem. Vi styrde raka vägen mot Hälsingland för att träffa på herrarna och vi kom fram till mötesplatsen precis innan Stig svängde in med bilen.
Spännande, vi åkte vidare i Stigs bil i ganska många mil och krokiga skogsvägar. Jag har ingen aning om vart vi var men lika bra är väl det.
Efter någon kilometers vandring kom vi fram till en klippvägg. Pilgrimsfalkarna flög framför oss och tjöt. De ville inte alls ha besök av människor. Det behövs tillstånd för att närma sig ett bo så det här är inget vem som helst kan göra.

Åke firade sig ned och kom tillbaka med tre stycken ungar i en väska. Tre vita gulliga små pippin. Då var det dags för att väga, mäta och märka de små liven.

Gunsan tyckte det skulle bli kul att se dessa fåglar men när hon fått en i handen blev hon helt lyrisk.

När hon sedan fick alla tre i knät ville hon ta med dem hem 🙂

Åke satte tillbaka ungarna. Det kändes som att allt var över på ett ögonblick. Här trodde jag att resan var slut men det skulle bli bättre. Vi skulle åka vidare några mil och märka två kungsörnsungar om vi hade tid. OM vi hade 🙂

I ett liknande landskap en bra bit bort kunde vi se boet i tubkikare. En vit unge syntes också. Vi närmade oss från sidan och kunde se en av föräldrarna precis då vi kom fram. Den visade sig bara en kort stund innan den försvann. Någon möjlighet att fota fanns det inte.
På sin ryggsäck hade Åke stolpskor som han klättrade upp i den toppbrutna granen med. Ungarna i boet hade ingen aning om vad som hände men de såg inte ut att gilla det speciellt mycket. Den ena ungen var så stor att det såg ut som en av föräldrarna satt där i boet.

Innan Åke skickade ner första ungen (den mindre) visade han upp två ormar och en rävunge som låg i boet. Stig tog mot första ungen som blev märkt, vägd och mätt. Dessutom tas blodprov på kungsörnsungarna för att få dna från dem. Stig är ett proffs på det här. Inte så konstigt när han och Åke har jobbat med detta så länge.
Jag fick hålla ungen en stund och den var verkligen sprallig och stark dessutom. Det lär helt klart bli blodvite om de nyper tag i armen med dessa vapen.
Så var det dags för den stora. En hona som vägde hela 4.2 kilo.

Född för 35 dagar sedan och redan så stor. Till förvåning var hon mycket lugnare än sitt lilla syskon. Jag tyckte det gick fort med första men det gick riktigt snabbt att “behandla” denna.
Jag fick frågan om jag ville hålla den också och efter lite tvekan svarade jag ja. En sån chans kan man inte missa. Lite rädd var jag för näbben men den var lugn så jag var orolig i onödan.

Åke firade upp den sista ungen och vi begav oss tillbaka.

Återigen ett stort tack till naturhjältarna som lägger ned otroligt mycket tid med dessa fåglar!